United States or Ukraine ? Vote for the TOP Country of the Week !
Slutligen gick hon ut med sin gäst, följde längs hela spången, som genom drifvorna ledde till stranden, der genvägen till mjölnarns udde gick. De pratade vänskapligt och skiljdes sedan, nigande båda två, ehuru snön stod dem upp på benen. Kajsa hade icke varit så lycklig på många år... Hon hoppades nu på framtiden. Hon visste, att mjölnarmor kunde hvad hon ville. Och nu ville hon.
»Ni har ju sällskap. Skynda er; sök upp det.» »Hon är nog redan gången; det var min mor.» Fröken Hagberg tvärstannade midt på trottoaren. »Er mor?» »Ja.» Hon satte sig åter i rörelse. »Det hade jag aldrig trott», sade hon. »Hvarför det?» »Hon såg så ung ut.»
Den lyste så vackert och såg så hemtreflig ut, där den låg omgifven af gröna granar och hvitstammiga björkar samt fruktträd, som blommade vackert om våren och skänkte god frukt om hösten. Frukten räckte till jul och ändå längre och var ett välsignadt tillskott i det lilla hushållet. Sällan fattades äppelkaka eller lingonpäron till söndagsmiddagarna.
Hennes mor hade dött medan hon ännu låg i vagga, hon hade inga syskon och blef uppfostrad af en moster och af fadern, hvilka båda förgudade henne. Från sitt tredje år hade hon varit hemmets tyrann. Med den säkerhet, som alstrats af denna uppfostran, hade hon kommit ut i verlden; och öfverallt hvarthän hon än kommit hade också verlden böjt sig för denna lilla sjelfsäkra tyrann från det rika hemmet.
På dem skulle granarna resa ut i världen. De viftade ännu en sista afskedshälsning till de kvarvarande syskonen, hvilka med beundran sågo efter dem. Visst var det skönt att grönska här uppe i Guds klara solsken, men de hade nu fått en aning om någonting ännu härligare, som de aldrig skådat. Huru länge de unga granarna färdades, därom visste de ingenting.
Varför bådade du icke upp oss, när du drog ut till strid mot Midjan?» Och de foro häftigt ut mot honom. Han svarade dem: »Vad har jag då uträttat i jämförelse med eder? Är icke Efraims efterskörd bättre än Abiesers vinbärgning? I eder hand var det som Gud gav de midjanitiska hövdingarna Oreb och Seeb.
Skulle hon behöva gå och slita ut sina gamla ben, bara därför att han var en sådan kruka? Nästa eftermiddag stod han åter i gången och ropade. Men hon kom inte. Hon visade sig inte ens i fönstret. Han retirerade in på Storegård, då Kerstin till slut ropade: Nå, raska på nu. Hur ska han kunna bli löjtnant, när han blir stor, som ä en sån stackare. Raska på nu! Han vet, var ja bor.
Hela bunten af tjärvedpinnar fanns ju, där Maglena stakat ut spisen. Hon skälfde af köld så hon knappast kunde tala. "Int kan jag stiga opp och int kan jag mjölka. Vi frys väl rent ihjäl." "De blir int annat än te krypa ner i fällen igen, så vi få ligga här som Carl XII:s krigsfolk och vänta på moron när solen kom", sade Ante och beredde sig att helt hjältemodigt krypa tillbaka under fällen.
Där var inga dyrbarheter, men det såg ändå litet villaaktigt ut. Röd var hon som en ko, men knuttimret var svart i ändarne och panelat; fönsterbrädena voro vitstrukna och verandan, ett lätt tak på fyra stolpar, var blåmålad. Och så hade han haft förstånd att välja plats, alldeles under bergroten och så att två gamla ekar råkade stå mitt framför, ungefär som början till en påtänkt allé eller park.
Edvard såg på honom länge och så sade han: Mamma, får jag fråga om en sak? Ja, vad då, mitt barn, sade Edvards mamma med den vänliga blida röst, som man alltid använder, då man i en spårvagn talar till ett litet barn. Jo, mamma, får jag säga att den där herrns näsa är så röd att den ser ut som om han haft skoskav på den?! Edvards mamma åker icke vidare i spårvagn med Edvard. Hon tar en bil.
Dagens Ord