United States or Zambia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Henne svarade zigenarn åter: "Syrsan, kvinna, gläds åt höets vällukt, Gläds åt värmen i den fulla ladan, Gläds åt människornas goda sällskap; Jag åt stjärnan, mellan molnen skådad, Jag åt friheten, förvärfvad åter, Mest dock, att vi fått en trogen broder." Åter talade zigenarkvinnan: "Bed, att stjärnan ej i molnet skrider, Att ej friheten i boja lägges, Bed, att brödratrohet ej må svika!"
När morgonsolen glöder innan kort Och snön på taket börjar smälta bort, Och droppa efter droppa ren jag ser Förbi den öppna gluggen falla ner, Och syrsan tystnat inne, och jag hör Den muntra sparfven kvittra utanför, Då hållen mig en annan säng beredd, En kärfve halm, på stugans trappa bredd.
På sitt späda barn, till barmen slutet, Höll sin blick orörligt fästad kvinnan; Mannen såg mot spången oupphörligt, Längtande att där sin broder varsna. Ej ett ord blef taladt; endast syrsan Skrek i höet, och i skogssjön anden, Och nå'n gång i modersfamnen barnet. Så gick dagen småningom till ända.
Gusten blev icke hänförd, men han uppmanade Carlsson dricka ett särskilt glas med sig. Skymningen kom, myggorna dansade och folket surrade; glasen klingade, skratten skrällde och små nödskrik hördes redan här och där i buskarne, avbrutna av fnitter och hurrarop, hojande och skott under den ljumma sommaraftonens himmel. Och ute i ängarne gnisslade syrsan och snarpade kornknarren.
Gusten blev icke hänförd, men han uppmanade Carlsson dricka ett särskilt glas med sig. Skymningen kom, myggorna dansade och folket surrade; glasen klingade, skratten skrällde och små nödskrik hördes redan här och där i buskarne, avbrutna av fnitter och hurrarop, hojande och skott under den ljumma sommaraftonens himmel. Och ute i ängarne gnisslade syrsan och snarpade kornknarren.
När Borg citerade slutorden i Arons berättelse: men själf med förnöjsamt sinne begär jag mitt bröd och spelar min giga, som syrsan sitter, fast solen är knapp, på det vissnade bladet och sjunger blef Runeberg så glad, att han sprang opp och tog vännen i famn.
Ren med mörker hade natten kommit, Långsamt vandrande sin stilla bana; Vaken låg likväl zigenarn Adolf, Vaken låg också hans trogna maka, Tysta båda dock, tills kvinnan sade: "Hvad kan nu i vida världen handlas, Efter syrsan sjunger så beständigt?"
Med fördubblad energi grep jag åter till pennan och skref bl. a. några artiklar om kvinnosaken, hvilka dock icke vunno genklang: frågan var för tidigt väkt. Så besökte den finska teatern vår lilla stad och uppförde bl. a. »Marianne» och »Syrsan». Intrycket var djupt och uppväkte hos mig ett oemotståndligt begär att pröfva mina krafter på det dramatiska området.
Tiden läkte dock sorgen, och nu i främmande gårdar Blomstra de älskade barnen på nytt; men själf med förnöjsamt Sinne begär jag mitt bröd och spelar min giga, som syrsan Sitter, fast solen är knapp, på det vissnade bladet och sjunger." Sådant berättade där den ärlige Aron, och honom Hörde med tårar och gråt den goda, förståndiga Anna.