United States or Tuvalu ? Vote for the TOP Country of the Week !


Blif henne ej oblid du, Hvars mildhet aldrig af rykte glöms; Hon var den enda jorden, Som fått en glädje af mig!" Ljuf föll Oihonnas kind En tår vid åldrige kungens ord, Men snart till ändrade syner Flög klarnad åter dess blick. Vid stranden ett härskri ljöd, Med stormens brusning, med åskans dån Förmäldes klangen af sköldar Och kämpars jublande rop.

Han gick ut gården, upp berget, i mörka drömmar och bittra minnen, tills himlen höljdes av moln, en västanstorm kom gående med fanfarer över de vilda bergen, den tog hans hatt och sopade den utför backen. Hans ögon lyste när han jagade efter den, fångade den, stannade ett tag och hörde med andlös tystnad stormens dån. Han sjöng och dansade utför backen.

I stormens vin, i insjöns brus, i månljusets spökfärg, i själva de jagande molnens skepnader lät sig förnimma något ovanligt och dödsbådande. Alako! tänkte riddaren, i det han föraktligt lyssnade till detta rop, vad betyder det ordet? Var hörde jag det förr? Å, jag vet... besvärjelseordet, som slog min själ i länkar. Men i natt ljuder det förgäves.

Men år ha kommit och år ha gått, hundrade och flera, och fåfängt har jag längtat! men nu hör du deras röst, hör du min faders och min sköne brudgums röst, de komma, de komma stormens vingar, men de föröda, de förstöra. Vakna syster, vakna! De komma, de komma, de befria mig, men du skulle förstöras af deras anda. Vakna, vakna!" Jag vaknade.

Vågen ensam tycktes icke vilja ändra lynne; den häfde sig än med samma våldsamhet, och dess oroliga, hotande suckar voro blott mycket mer hörbara, som stormens hvinande i segel och tacklage ej mer förtog eller förvirrade deras ljud.

Och hvitare vågor slå Mot stranden redan, och halfbränd står branten furan och sviktar För stormens växande il. Dock syns ej ett segel än; Mot svarta molnet i fjärran blott Bryts stundom flyktigt en ljusning, Af måsens vinge en blixt." Hon tystnade, stormen röt Med fullväxt stämma i rymden ren, Och tungt ur djupet i gensvar Ljöd böljans flämtande suck.

Bortom parken och slottet fräste Mälaren grön och vit. Tomas och Märta stodo i av tornet, stödda mot muren, och lyssnade till stormens brus. Hon lutade sitt huvud mot hans bröst, och han stod och stirrade utåt och visste icke själv vad han tänkte. En gammal flöjel gnisslade däruppe, och luften sjöng, och vissna blad fladdrade omkring som brokiga fjärilar.

HYLLOS. Du bjöd dem , befallte folket lämna oss. LEONTES. Hvad båtar oss nyfikenhetens kalla blick? HYLLOS. Mig bad du dröja, ringa är min hjälp också. LEONTES. Du vill dock hjälpa, du, din handling visat det. HYLLOS. De andra handlat lika, om de vågat blott. LEONTES. För stormens våld, för hafvets vildt upprörda våg? HYLLOS. Nej, för din faders vrede, som oss hotade.

När vi somnade in, hörde vi ännu stormens och vågornas dån i våra öron, och när dånet upphörde, vaknade vi, emedan tystnaden stört oss. Utanför våra fönster låg havet stilla och stort i lugna dyningar. Detta minne har jag upptecknat redan för åratal tillbaka.

Det lugn, som bredde lätta vingar öfver Den glada nejdens land och vatten, flyr För stormens örtflykt, hotande i fjärran, Och intet är af allt, som varit nyss. En bild utaf naturens stora lif Är lifvet i en mänskobarm; för båda Står samma eviga och höga lag: Förvandling är dess bokstaf, lif dess anda.