United States or Cook Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Adjö, lilla vän! replikerade han ändtligen, lyfte vårdslöst på hatten och gick. Elsa vände sig bort och brast i gråt. Hon blygdes för sig själf. Hemkommen stod hon länge framför spegeln och mönstrade sin bild. Så nickade hon sorgset. Det var sant, att hon var ful. Hon saknade behag. Och hon hade icke råd att kläda sig väl. Hon undrade, om någon man någonsin skulle kunna älska henne?
Han luftade och han spritade, skuggade när solen brände och stängde när det mulnade. Blev det så fjorton regndagar utan sol, och hela maskineriet stod stilla igen.
Även hos honom ropade en känsla: Fram, fram! men det var en ängslande känsla. Han ilade outtröttlig från vagn till vagn och eggade männen att skynda. Timme efter timme förled, och solen stod redan högt; hästarne badade i svett, kvinnorna voro trötta och knotade. Men hövdingen ropade: Fram! piskorna smällde över de trötta dragarne, och vagnshjulen gnisslade på sina nötta axlar.
Men han visste inte riktigt, hur han skulle kunna träffa henne igen. Han hade besudlat sin kärlek. Så som det varit skulle det aldrig mera förbli. Han hade varit otrogen. Inte precis henne, utan det som för honom själv stod som ännu betydelsefullare: han hade varit otrogen sina känslor för henne. Hängivenheten, han uppställt som sitt livs mening och mål den var redan borta.
De som så tala giva ju därmed till känna att de söka efter ett fädernesland. Och om de hade menat det land som de hade gått ut ifrån, så hade de haft tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu stod deras håg till ett bättre, nämligen det himmelska. Därför blyges icke Gud för att kallas deras Gud; ty han har berett åt dem en stad.
Afsides och ensam Stod jag och anade ej, att kamraterna tågade dädan. Men då det dagades, märkte jag allt, och med vrede i hjärtat Gick jag och tänkte på råd, om jag borde förfoga mig undan Eller förblifva på stället och dö.
Men när vagnen kom till betsemesiten Josuas åker, stannade den där; och där låg en stor sten. Då höggo de sönder trävirket på vagnen och offrade korna till brännoffer åt HERREN. Leviterna hade nämligen lyft ned HERRENS ark jämte skrinet som stod därbredvid, det vari de gyllene klenoderna funnos, och hade satt detta på den stora stenen.
Hon såg då, att hon befann sig just i den loftkammare, som var sovstuga. Sängen stod bäddad med sindalstäcke och fågeldunskuddar. Ett par vaxljus brunno på bordet, och en småpiga höll på att rada upp Glimmas många klädnader på en bänk. Hon strök över dem och slätade ut skrynklorna.
Då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ända ned. Men när hövitsmannen, som stod där mitt emot honom, såg att han på sådant sätt gav upp andan, sade han: »Förvisso var denne man Guds Son.» Också några kvinnor stodo där på avstånd och sågo vad som skedde.
Du stod där, du, men stum, med klingan dragen, Kall bidde Kothen, sluten red Grönhagen, Blott Konow svor, och bister röt von Schantz. Gif akt, tyst, hör! Det ljöd hurra på höjden. En man till häst syns nalkas. Hvem är han? Hör, hvilken storm af rop! Hvad vållar fröjden, Som brusar jublande från man till man?