United States or Madagascar ? Vote for the TOP Country of the Week !
Nej, han vill inte, och hon hon väntar väl. Nå, vill han då verkligen, vet man det? Direktrisen lär ha talat med honom i julas. Han lär då ha' sagt, att om hon nu, »det sista pröfvoåret», förhöll sig lika bra som de fem, sex föregående, så skulle han ta henne hem till sommaren. Så troligen mista vi henne till midsommar. Det blir riktigt ledsamt. Så märkvärdigt allt det der!
Annars är der fattigdom öfverallt, ett djupt, endast till hälften kändt elände, ett trälande och ett arbetande för lif, hvilkas glädjelöshet de knappast sjelfva förstå. Man knotar icke här otillfredstäldt öfver ödet ... dagarna förflyta, komma och gå i mörker och töcken vintern om, i träl och släp den korta sommaren.
Men han vill icke sitta till bords med kättaren och tala om tidens frågor, ty nu finns det vittnen, och han har för övrigt så många andra att tala med, om också ingen förstår honom så väl som den otrogne. När han går, säger han, att han vill komma ut en hel dag och hälsa på mig. Här är för mycket folk om sommaren, menar han, och för litet om vintern.
Slutligen tog fadern det beslut att sända de tre äldsta i inackordering på landet, der de skulle vistas sommaren ut. Borta ifrån hemmet. Och så står han på fördäck på en ångbåt, långt ute på sjön. Det har varit så mycket att se på under resan att han ej känt någon ledsnad.
Målaren var en ung man med skönhetssinne, och som när han suttit i en månads celibat, började söka något kvinnligt föremål han kunde dikta om åt sig. Och som han på ön saknade högre utvecklade måttstockar att mäta med för sommaren, började Maris jämförelsevis fina figur att göra intryck på honom.
Det sista försummade hon icke. Hon badade och gjorde långa promenader. Hon satte sin stolthet i att William skulle ha en frisk och vacker gammal mor, som han aldrig skulle behöfva skämmas för att ha under armen och hvars hållning och kraft han helst borde beundra, en liten, liten smula. Bekanta träffade hon icke ofta; de fleste af fåglarne hade flugit ut för sommaren.
»Och du sjelf?» sade han. »Blir du i sta'n hela sommaren?» »Det tror jag nog. Jag har rest tillräckligt i mina dagar.» »Du skulle åtminstone lägga dig på landet nånstans ute i skärgården.» »Nej. Jag har det bättre här.» Han stod ett ögonblick tveksam. Han hade en känsla som om han glömt något, han borde säga och han ansträngde sig fåfängt med att utgrunda hvad det var.
Icke ens julen, eller allra minst den, var fri från denna känsla av överansträngande brådska, vilken efterlämnar trötthet, leda och misstämning. Därför väntade vi sommaren nästan som en befrielse från något ont, och när vi lämnade huvudstaden, var det alltid, som foro vi mot vår egen och vårt samlivs förnyelse.
Gick direkt från bordet ut, till stan, till kamraterna. Och der var glädje. Barnslig, dum, öfverdrifven glädje, med för stora förhoppningar. Om sommaren gaf han lektioner i stor skala och var hemma. Med pengarna skulle han resa till Upsala om hösten och ta graden. Presten lockade honom icke mer; det hade han lagt bakom sig, och för öfrigt stred det mot hans samvete att aflägga prested.
Här vill jag endast erinra om hemförandet till Amerika af de stora järnblocken vid Kap York, af hvilka det största väger 90 a 100 tons, sålunda nära fyra gånger så mycket som det största nordenskiöldska blocket från Ovifak, samt om hans studier öfver eskimåstammen norr om Kap York. Sommaren 1900 nådde Peary 83° 50' n. br. på isen norr om Grönland, men där hindrades han af råkar att komma vidare.