United States or Nicaragua ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han kände ännu hennes mjuka bröst mot sitt hjärta. Det var som om benen inte längre ville bära honom. Mera, mera, ropade det inom honom. En stund efter hade han lämnat balen. Han hade smitit ut i tamburen, ryckt till sig rock och mössa. Galoscherna glömde han kvar. Han gick länge omkring på gatorna och talade halvhögt till sig själv: Vad har jag gjort! Vad har jag gjort! Greta! Greta!
Han skulle alldeles säkert få nedsatt sedebetyg, kanske skulle de till och med relegera honom. Och den person, för vilken han gjort allt detta, den person, vilkens mänskovärde och känsloliv han velat skydda lika mycket som sitt eget hon hade smitit från honom Vilka mänskor! Vilken värld, han levde i! Han hade burit sig onödigt dumt åt! Sådant var mänskornas omdöme.
Pappa, jag har inte smitit . Jag bara sprang. Nå om vi nu ska rida på ord, varför sprang du då? Di var stygga mot mig. Vilka var stygga mot dig? Lärarinnorna eller kamraterna? Kamraterna. Di var så stygga mot mig. På vad sätt var de stygga? Stellan kunde ej ge något svar på frågan. Till sist sade han: Kerstin vet att di var stygga mot mig. Hur vet hon det? Jag talade om det för henne.
Han ryckte omärkligt på axlarna. Vad hade hon med honom att skaffa? Han var ju ensam. Han var fri! Ögonblicket efter fann han till sin förfäran att både tant Selma, den döva sällskapsdamen, och Nilla, trotjänarinnan, smitit. Och de hade stängt dörren efter sig... Kom nu och sätt dig här i soffan hos farmor, så ska vi talas vid riktigt ordentligt , riktigt på tu man hand.
Han kände sig så trött, att han skulle ha kunnat sjunka till jorden för att aldrig mera resa sig. De hade lurat honom... De hade smitit... Han var inte ens mäktig några hämndkänslor. Han gav sig ej själv några heliga löften att han aldrig, aldrig skulle ha med dem att göra mera, eller att han skulle straffa dem med helvetets eld och svavel.
Di ä så stygga Han kisade upp på Kerstin för att se om snyftningarna varit höga nog för att göra intryck. Ja, det får han fråga löjtnanten om. Ja, men Kerstin hör ju, att di ä så stygga! Men när hans far kom hem, blev det annat av. Det blev förhör på enskilt rum och inför lyckta dörrar. Ej ens Kerstin fick vara med, i synnerhet inte hon. Du har smitit från skolan?
För allt detta var hans känsla av bitterhet och övergivenhet för stor. Hän såg upp på raden av stängda och livlösa rabulistfönster: lurad, de hade lurat honom, de hade smitit, fastän han hade gett dem wienerbröd och karameller. Plötsligen började han känna sig hemsk till mods i denna övergivna ensamhet. Det var som om det vita spöket med den gapande munnen kunde ha visat sig när som helst.