United States or Gabon ? Vote for the TOP Country of the Week !
Några förbigående hade stannat för att titta, egendomligt nog tyckte de visst att det såg roligt ut, för de skrattade och ett par av dem kastade slantar till Bill. Nu började äggen vina på allvar. Plask, pladaplask, plask-plask slogo de mot planket, den gula smörjan stod som en sky omkring mig, och folkhopen borta hos Bill började bli livlig.
En del stannade vid ölet i stugan; andra gingo ut till det enstaka höga Trollberget i söder, vid vars fot upprann en helig källa, där man hade för sed att offra slantar, nålar och knappar, alldeles som i den hedniska tiden.
"Jo, mamma kan tryggt lofva mig det, jag skall inte använda dem till något dåligt", svarade han. "Nåväl, jag litar då på, att du är en förståndig gosse och lofvar dig att få använda dem som du vill. Men när du nu fått mitt löfte, får jag väl ändå veta, hvad du tänker göra med dem?" "Jo, jag tänker gifva alla mina slantar till hednamissionen", sade den lille och såg allvarsamt upp till sin mor.
Höge herren, generalen, klädd i glitter, bjäfs och band, Blef då mörk och ryckte häftigt hatten ur soldatens hand, Såg på honom, såg på folket, såg och inom en minut Låg den gamles skatt af slantar slagen öfver torget ut. Häpen stod där granadören, men genralen tog till ord: "Jag har hört din sång, jag kämpat såsom du för samma jord.
Jag bedrog dig och gaf esten af de slantar, som du skrapat ihop. Och inte har jag stått efter att sköta om ungarne heller. Stugan har fått hållas, oh! det var mig så lika nöjdt alltihop. Det var derför att jag inte tyckte om dig. Jag tålte inte det tysta sättet. Du var så vresig så! Jag skulle ha strax från början fått se hvad jag sett i dag. Hvad har du sett i dag, Leena? frågade mannen.
Hennes anspråk om de framställdes blevo icke fyllda. Gentemot hustrun tog Jan-Petters naturliga snålhet ut sin rätt. Hon ville icke tigga slantar och kläder och fick heller inga. De unga, fattiga lärdomsljus, som under sommaren voro hennes gäster, prålade i den fagraste sommarstass, bekostad av Larsbopengar, men Larsbofrun själv gick i sina slitna, urblekta, söndertvättade bomullsklänningar.
Ty de slantar, som han förtjänt under sommaren och hösten genom att plocka svamp och bär, de förslogo ej långt att betala läkare med, det förstod han. Dessa tankar plågade den annars så lefnadsglade gossen så mycket, att han en lång tid gick tyst och missmodig omkring i hemmet. Dock det var ej hans sak att länge grubbla öfver sådana omöjliga saker.
Det var hans fröjd att få ge, och när han kom med sina slantar, och såg strålande lycklig ut, som om han vetat, vad det vill säga för en fattig musikant att få pengar till mat, då fick han svartmuskiga ansikten att le med vita tänder och brunglänsande ögon att stråla tillbaka mot hans blå. Men nu hängde han så trött och liten på pappas arm.
Denna gerning kom mig att under natten drömma om oskyldigt fosterländska skånska snapphanar, som spetsades uppe i Östra Göinge samtidigt med en stenbocksfest i Helsingborg, der skåningar under strömmande tårar från en rättvis himmel insamlade slantar till en ärestod öfver Magnus Stenbock.
Han får tre av de värsta gossarna från Prinsens skola till sig kl. 6 varje morgon; dessa skola senare på dagen ge prov på lärarens skicklighet genom att svara på ett visst antal katekesfrågor; barnen tycka icke om att stiga upp i otid, därför äro de sömniga och tredska, men som de äro fattiga, tycka de om slantar.