United States or Tonga ? Vote for the TOP Country of the Week !
Förstörelsens makt ville icke släppa sitt byte; hon ställde den lag, hon fått ifrån tidens upphov, mot bönens kraft, och skapelsens Herre syntes tveka. Dock, nu förvridas den dödes anletsdrag på ett sätt, som borde väcka fasa, om ej det våldsamma muskelspelet osvikligt bådat bönhörelsen, livets återvändande i de stelnade lemmarne, det väntade underverket till trons och sanningens seger.
Kunde han göra något, en enda rörelse utan att märka sin egen klumpighet bland alla skapelsens förnäma ting? Sådan var människan. Räven och mården var bättre varelser, åtminstone renare i pälsen! Träden hade andakt och människan endast oro, stjärnorna stapplade aldrig på sina vägar, men vi låg jämt i träcken, vi snubblade bland Guds bedjande backrinkor och nyckelblomster!
Där var med ett ord alla ingredienserna till ett paradis, men där fattades skapelsens krona. Hushållet bestod nämligen endast av dåren, vilken stod under en husfrus, en hovmästares och en kammartjänares välde: men vad brydde han, den lilla doktorn, sig om människorna, då han för första gången fick ostört njuta av sin frihet, av naturen och denna jordens timliga goda.
Bar man sig alltid lika dumt åt, lika tanklöst, lika brottsligt? Blev man aldrig vis av erfarenheten? Hjälpte det ej att veta sig vara i besittning av en världsåskådning, att känna till mänskans ursprung, hennes utveckling från cell till skapelsens mångsidigaste varelse?
Men äro vi barn, så äro vi ock arvingar, nämligen Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi eljest lida med honom, för att också med honom bliva förhärligade. Ty jag håller före att denna tidens lidanden intet betyda, i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras på oss. Ty skapelsens trängtan sträcker sig efter Guds barns uppenbarelse.
Visserligen har jag aldrig hoppats få öfvervara ett nordiskt skolmöte och att rymma en sådan känsla som denna, äfven om det gälde att undervisa sjelfva hin onde i norsk geografi, men jag tog dock ett sådant intryck af denna beskrifning, att jag ända till den 21 juli 1885 hyste en orimligt hög föreställning om skapelsens bergsryggar kring Kristiania.
Vet du, när jag älskar dig mest, Edmée? Det är, när jag vaknar om morgonen och ditt huvud ligger vid mitt bröst, och jag kysser dina pärlemorblåa ögonlock, ditt hår, som i morgonsolen är stelnad eld och dina halvöppna, söta läppar. Jag känner det, som om du vore den enda kvinna i världen den, som från skapelsens morgon varit bestämd för mig min, min ... När jag annars har varit kär, så brukade jag darra och rasa vid tanken, att någon annan hade ägt eller kunde äga min älskarinna. Men med dig ! Den tanken har aldrig på allvar kunnat falla mig in! Du är min lika säkert, som mitt huvud sitter på mina skuldror och min hand på min arm, ingen och intet kan skilja oss åt. Du tror ibland, att jag är svartsjuk, Nej! Jag kan blott icke fördra, att någon rör vid dig, att andra sola sig i din blick, i
Till dessa avgudars ära sjöng han vid harpoklang, säges det, sånger så mäktiga, så trolska, att folket tyckte alla skapelsens röster samstämma med dem. Det förhärdade fördenskull sitt hjärta mot evangelium och drev dess sändebud bort. Därför låg tystnad över Ekö och Ekösläkten. Men tystnaden var nu icke samvetstung, såsom den förr lär hava varit.
Man har trott det sedliga ligga i det blott och bart allmänna , vilket man därför kallat det rena . Man har inte sett, att av all personlighets enskildhet är allenast det förkastligt, som är emot skapelsens sanna mening hos den personen, men att allt annat enskilt hos den, långt ifrån att böra förjagas, är själva det ena villkoret för personen att vara vad den bör.