United States or Liberia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Turken, vänner, är hård som koppar för kulor och svärdshugg; Faller han, springer han opp med den krokiga sabeln i handen, Rister sitt yfviga skägg som ett lejon och rasar ånyo. Ingen skoning begärs i drabbningen, ingen förunnas; Stupar man, lycklig är den, som stupar och slipper att brännas.
Han tänkte: Nu sover hon riktigt. Men för säkerhetens skull frågade han: Mamma? Hon svarade inte. Han klättrade ned från stolen, sprang in i barnkammaren, tog på sig kask och sabel och drog gunghästen in i sjukrummet. Det fanns ingenstans det var så roligt att leka som där inne, därför att syster förbjudit det. Han klättrade upp på hästen, drog sabeln ur baljan och kommenderade: Framåt masch!
Nu lät det, som om han grät: Å, Elsa, det är inte sant, det är inte sant, Elsa Stellan hade låtit sabeln falla. Men han var så skrämd, att hans fingrar ännu höllo krampaktigt om fästet. Han vågade ej röra sig. Han stod alldeles stilla och såg framför sig. Han förstod ingenting. Men han var så skrämd, att hans kropp skakade. Hans far hade sjunkit ned på golvet vid sidan om sängen.
Men då befallning han fick att lämna munderingen från sig, Räckte han sabeln lugn, och lugn bajonetten och taskan, Endast geväret behöll han en stund och skyldrade sakta: Sedan gaf han det bort och gömde sitt anlet, i tysthet Brusten i gråt; det märkte likväl den ädle kaptenen. Rörd i sin själ gick denne och bad generalen förunna Gamla geväret som lön åt den tappre korpralen Johannes.
Fadern såg på honom med en tung och slö blick. Förlåt, sade Stellan, jag tyckte det hördes, som om pappa hade fallit över sabeln. Det är så mörkt i trappan. Tack ska du ha satans mörk Stellan tog honom under armen och hjälpte honom in. Han hade känslan av att det var sig själv han hjälpte, sig själv sådan han en gång skulle bli. Fadern sjönk ned i en länstol.
Historien om Edgar hade visat honom faran av att förirra sig alltför långt in på fantasiens äventyrliga marker och samtidigt hade samvaron med kamraterna gett honom smak för blod, för levande varelser att umgås med. Han började leka knekt, spände sabeln kring livet och satte kasken på huvudet. Men det var ej mycket han på egen hand kunde uträtta som soldat.
Mellan tårarna såg han att det var farbror Ekenström. Han spände sabeln från sig, krängde kartuschen över huvudet och sade: Sätt dig nu här i länstolen, så ska vi talas vid. Stellan satte sig. Farbror Ekenström placerade sig vid sidan om honom på sidostödet och lade sin hand på hans axel. Nå, berätta nu, vad du har på hjärtat. Stellan kände, att han luktade punsch. Han kunde ingenting svara.
Mänskorna stannade och sågo på hans far. De stora kanonhjulen dånade mot stenläggningen. Stellan blev så ivrig att han började svänga med sabeln och ropa: Framåt masch! Framåt masch! Då såg hans far upp till fönstret, förde handen till mössan och hälsade allvarligt upp till honom. Stellan skrek ännu vildare: Framåt masch! Framåt masch!
Senare under terminens lopp hörde han honom ofta komma hem sent om nätterna med osäkra steg och sabeln slamrande mot uppgångens väggar. Ja, om han inte haft Greta, visste han ej, hur han skulle kunnat uthärda att leva. Denna tryckande stämning i hemmet. Och denna framtid med Rose vid sin sida... Greta var hans sol. Han dyrkade henne...
Men nu var han själv pappa med många knektar bakom sig. Han sporrade hästen, ryckte i tyglarna och röt obegripliga ord. Hans mor sade ingenting. För resten hade han glömt, att hon fanns till. Han vände sig om i sadeln och svängde med sabeln. Nu var han långt, långt ute på det stora exercisfältet. Han hörde det dova dånet av kanonhjulen och hästarnas tramp mot fältets grästuvor.