United States or South Sudan ? Vote for the TOP Country of the Week !


Herre, förbarma dig! mumlade patern med sammanknäppta händer. Se, fortfor riddaren och pekade mot fönstret, se dessa droppar, som falla mot rutorna och glida som i bäckar ned!

Dansen gick som en kvarn och spelman satt i spisen och gned; i öppna fönstren hängde svettiga ryggar att svalka sig i nattfriskan, ute backen sutto de gamla och fröjdade sig åt smällen, rökte, drucko och skämtade i halvskymningen och det svaga skenet av elden från köksspisen, som bröt ut genom rutorna, och ljusen inne i dansstugan.

Stolar åka över golvet. Dukar dras ned, väggarna darra och rutorna skallra. Tjut och vrål. öppnas plötsligt dörren och en liten söt flicka med ljust lockigt hår, blå ögon och en näsa som är mera pikant än vacker, står plötsligt mitt i rummet. Karl-Olof får se henne. Hon är upphovet till allt ont hennes fel är alltsammans, och han skriker åt henne allt vad han orkar: Du jänta, vad vill du här?

I det svaga månskenet, som föll in genom spindelvävar och höboss rutorna, såg hon korna vända sina huvuden bakåt och titta henne med stora, i mörkret grönt lysande ögon. Pallen stod där och stävan också. Men det var inte det hon ville se, det var något annat, något hon för all världen aldrig ville ha sett; något som lockade henne som en halshuggning och som skrämde livet ur henne.

Bänn upp det! befallde greven. Bågen brast och rutorna föllo slamrande mot stentrappan. Färdigt? frågade greven. Träsken nickade. Greven lyfte åter bort haspen, stötte upp dörren, och i det han hastigt drog sig baklänges mot fönstret, ropade han: Stig in, kära länsman, stig in! Ingen svarade och dörröppningens mörker förblev lika tom. Greven svor till. Spökar det i Sutre?

Nadjas små skratt ljödo ifrån det gröna rummet, dämpade af det tjocka förhänget, de förtonade och tystnade slutligen af. Klockorna i tornen slogo fyra. En svag strimma af dager trängde in genom rutorna. Sakta lyftades gardinen vid dörren upp. Den unge ingeniören smög fram med stöflarne i handen. Hans ögon flammade, hans kinder voro blåröda.

Och stolt som en drottning höll hon sitt intåg i Tibble, där de tunga hjulen dånade hårdt mot den ojämnt stensatta långa gatan, att alla stadens fruar kommo flygande fram till fönstret för att se hvad som passerade. Det var fröken Elsa Finne från Ryd. Hon smålog hvar gång hon såg dessa ansikten, flattryckta mot rutorna, hon kände det som om de hyllat henne personligen med sin nyfikenhet.

Paavo tittade in genom rutorna. Der inne var som förr, blott ej ordentligt. Han ref sig i håret. Hvar är Annikka? En känsla grep honom hastigt, det var som ett styng, skärande, hvasst, midt i hjertat. Han gick till prestgården. Gick samma väg som hon några dagar förut gått med döden i hjertat, efter det hon fått höra att den man hon högt älskade svikit henne.

Men i stället vände han sig till ett annat föremål och utbrast: Minsann! bred, förgylld ram kring spegeln! Men det är nu avlagt; bör vara mahognyram. Mahognyram? Å ! jag vet vad som är bättre: att göra själva ramen kring spegeln av glas med: av smalt, klart kronglas, strimlor, som blivit över sedan man skurit rutorna.

Det märks allting att han icke vill ha det som andra menniskor och det tycker jag om honom för. De här nakna, kalla väggarne kunde jag emellertid icke hafva och icke heller fönstren utan minsta draperi för, fast det är vackert med den der glasmosaiken i nedersta rutorna. Derför har jag gjort här. Det ser ju riktigt orientaliskt ut.