United States or Norway ? Vote for the TOP Country of the Week !
Inte glömmer man sin portmonnä hemma, om det finns något i den! Tomas brydde sig icke om att försvara sitt påstående. Recke tog ett par cigarrer ur sitt fodral och stoppade i bröstfickan på Tomas. Därefter följde han med ett stycke uppåt Östermalm. För resten kan du mycket väl få låna en tia om du har lust, sade han då de skildes. Tomas tackade och lovade att lämna igen den så snart som möjligt.
De drucko ett par flaskor vichyvatten, medan de pratade om gårdagens äventyr. Recke påstod sig ha hamnat någonstädes på Söder, vid Glasbruksgatan eller något dylikt. Han bodde på Östermalm. Han kände sig en smula ledbruten. Därefter beklagade han sig över att han icke hade några pengar. Pengar, pengar... Detta ord hade för hans öron en mystisk klang.
Då tegelhandlaren hörde namnet Recke, gjorde han en världsmannalik gest mot en gulbetsad pinnstol, medan han själv förblev i sin halvt stående, halvt sittande ställning, i vilken fanns något av självhärskare, något av frisinnad tidningsredaktör och något av landsortskomediant.
Recke drack ur sitt glas och reste sig: Jag måste vara hos Wannberg före klockan ett, sade han. Jag blev skyldig honom 2:65 i går, och han påstod, att han måste ha dem i dag före klockan ett... Tomas satt ännu en stund vid sitt vichyvatten och såg på barnen, som lekte i sanden. Han köpte också några pepparkakor åt en liten hund, som kom fram och viftade på svansen.
Vid vattenbutiken träffade han en av kamraterna från gårdagen, Anton Recke. Det var en blek, svarthårig ung man, tämligen undersätsigt byggd; han var flerårig medikofilare och känd i hela kamratkretsen för sina brokiga fruntimmershistorier och sina trassliga affärer. Hans far var förmögen, men hade tröttnat på att betala sonens skulder.
Han kunde nästan svära på att det var kabeljo till middagen i dag också, oaktat han icke kunde erinra sig att de hade haft det sedan han var barn. På Biblioteksgatan mötte han Anton Recke. Han gick genast över till honom och bad honom lägga ut femton öre till en cigarr; han hade glömt sin portmonnä hemma. Ä, ljug lagom, skrattade Recke.
Tomas trodde att han ville låna pengar och erbjöd honom tio kronor, ty han var tillfälligtvis vid kassa. Recke avböjde vänligt men bestämt. Nej tack, när jag vill låna pengar säger jag alltid till genast. Jag lämnade för resten min klocka åt ett stadsbud för en stund sedan och sade åt honom att komma hit med pengarna. Nej, det här går inte i längden, återtog han efter en stund melankoliskt.
Han hade för en tid sedan skilt sina affärer från faderns och höll på att bilda ett bolag. Plötsligt kände Tomas, att någon tog honom under armen; det var Anton Recke. De följdes åt ett stycke uppåt Drottninggatan; Recke hade bråttom och mera sprang än gick.
Recke smålog skeptiskt. Jag är rik för närvarande, tillade han. Jag har varit hos tegelhandlaren vid Svartmangatan. Det var icke kabeljo till middagen, utan kalvkotlett med blomkål. Det är sant, det har kommit ett brev till dig, sade modern då de stego upp från bordet. Det ligger inne hos dig. Tomas stod vid skrivbordet i sitt rum.
Man får lov att skaffa medel på ett eller annat sätt. Det finns en tegelhandlare vid Svartmangatan, som lär vara hjälpsam och medgörlig... Tomas sökte förmå honom att avstå från alla tankar på den sortens affärer. Recke hörde på, disträ, upptagen av sina egna kalkyler. Stadsbudet kom med pengarna och kvittot.