United States or Trinidad and Tobago ? Vote for the TOP Country of the Week !
Kerstin hade redan öppnat dörren, och han rusade förbi henne och kröp upp i soffan. Nå, där ser han. De biter en inte. Han kunde inte svara för hjärtklappningens skull. Först långt efter frågade han: Skrek ja? Skrek? När skulle han ha skrikit? Efter några dagar var han god vän med rabulisterna.
Rabulisterna hade blivit så viktiga. Den första maj skulle det bli demonstration, påstodo de. Äntligen blev gården fri. Men leken kom ej riktigt i gång. Rabulisterna talade, inte om något annat än demonstrationen. På nästa onsdag, då ska du få se, sade Agust. Då ska de bli demstration. Stellan såg på honom. Sån djäver, han vet inte va demstration ä! Har ni sett en sån djäver!
Till slut ropade de så högt att en av rabulistkvinnorna öppnade ett fönster och frågade, vad som stod på. Men då svarade flickorna: Ingenting. Efter en stund kommo rabulisterna och Stellan ut ur vedboden. Agust visslade... Det var endast en lek, Stellan ej fick vara med om: det var, då rabulisterna skulle äckla Köttlund. Därtill ansågs han ej värdig.
Han erkände sin underlägsenhet. Och känslan var bitter, därför att han sedan tidernas morgon visste , att han stod över rabulisterna. Det förtröt honom också, att det var på Storegård, de utförde sina hjältedåd. Det var på sin egen gård , han nödgades beundra och frukta dem. Det var inte som det skulle vara. Det var inte rätt. Men allt detta hörde till det förflutna.
Han tog en av sina leksaker med sig in på Lillegård det råkade vara en av hästarna med seldon ställde den från sig mitt på stenläggningen och blev själv stående vid sidan om. Rabulisterna betraktade först honom, sedan den lilla hästen med seldonet. Ingen sade något.
Medan Agust kommenderade och skrek, stod Stellan i den finaste utrustningen, som bestod i en bröstplåt, och såg på som en riktig löjtnant på kaserngården. Han var fullt lycklig. Han och rabulisterna blevo en dag så goda vänner, att de bjödo honom följa med sig in i vedboden. Där visade de honom mannens stolthet, var och en av dem. Och så sade de: Får vi nu se din? Stellan tvekade.
Hade inte Rose ? Hade inte Kalle Möller ? Hade inte rabulisterna ? Hade han inte alltid stått ensam, övergiven, predestinerad? Kunde någonting vara mera absolut logiskt och klart?! Han satte sig åter vid skrivbordet med huvudet i händerna. Hur besynnerligt lugn han kände sig! Lugn och allvarlig. Hur skulle han leva? Hur skulle han bära denna förbannelsens visshet, denna predestination?
Kerstin drog av honom kläderna, piskade dem utanför fönstret och hängde dem sedan på ett streck till vädring. Till slut kunde han berätta. Han bad Kerstin gå upp till Ida och be henne inte sladdra. Själv satt han insvept i en filt vid fönstret och såg ned på Lillegård. Efter en stund kommo rabulisterna tillbaka. De stucko fram huvudena innanför porten, sakta och försiktigt.
Gång på gång gick han ut på gatan för att se, om inte rabulisterna syntes. Till slut kommo de, hela raden. Han sprang emot dem. Redan på långt håll ropade han: Säg, Agust, får ja vara mä på demstrationen? De sågo på honom. Till slut svarade Agust: Nä du! Dä får inga såna som du. Dä ä bara vi folkskolepojkar som ä sossalister. De fortsatte fram mot Lillegård. Han följde ett stycke efter.
Och nere vid bryggan låg ett hav, som var så stort, att det inte tog slut förrän man kom till Amerika. Rabulisterna gåvo varandra snedblickar, när han berättade allt detta: de visste inte riktigt vad de skulle tro. Stellan talade upp sig: Å om ni inte tror va ja säger, så kan ni själv fråga morfar. Men det var det ingen som ville. Stellan tyckte allt bättre om rabulisterna.