United States or Wallis and Futuna ? Vote for the TOP Country of the Week !
Utan att äga någon som helst kännedom om ordets betydelse förstod Stellan likväl från urminnes tider dess innebörd. Han behövde endast se rabulistbarnen, deras trasiga och lappade kläder för att mäta klyftan, som skilde honom och dem. Ja, han behövde inte ens se dem, endast höra dem, deras skrik och klapprandet av deras trätofflor mot stenläggningen. Gården till Storehus var rymlig.
Redan på fredagen veckan innan hade rabulisternas hustrur stortvätt vid pumpen. Det dracks kaffe på gården och tungorna gingo i takt med klappträna. Man lånade givmilt såpa av varandra i utbyte mot socker. Vattnet forsade i rännstenen, som gick tvärs över gården ut på gatan. Och i rännstenen gingo rabulistbarnen och Stellan barfota. Så hängdes tvätten upp på klädstrecken.
Agust lämnade dem, sprang in i sin trappuppgång, uppför trappan. Han var försvunnen en stund, då ett fönster öppnades. Det var han. Och i sin hand hade han något rött. Tror du mig nu då? Stellan såg på de röda banden. Han var stum, förkrossad av sinnesrörelse. De yngre rabulistbarnen stodo mitt emot honom, höga och högtidliga. Ej heller de sade något. Det arbetade våldsamt i Stellans bröst.
Tja, det ska det nog bli. Ska dä bli regementsmusik? Är du alldeles förbannad pojke! Vem har sagt det? Ja trodde dä. Du tror så mycke. Jaså! Tack, snälla pappa! God natt, snälla pappa! Då han dagen efter som vanligt sökte upp rabulistbarnen på Lillegård möttes han av en högtidlighet, vars like han förut aldrig känt. De knappast hälsade på honom.