United States or Syria ? Vote for the TOP Country of the Week !
Här ditt svärd och din regnkappa. Kammarslaven fäste svärdet vid sin herres gördel och manteln över hans skuldror. Annæus Domitius ilade ut, besteg sin Akilleus och red bort. På vägen mötte honom det sista bud, som Pylades avsänt. Prokonsuln höll in sin häst och genomögnade brevtavlan, som innehöll följande ord: »En talrik folkmassa närmar sig Tripodgatan, då jag skriver detta.
Pylades hade börjat sin bana som frigiven son till en av Annæus Domitius' slavar. Sedan han valt krigarståndet, hade han under Annæus' skydd stigit tämligen hastigt till den värdighet han nu innehade. Hans skaplynne, som lämpade sig för tidsförhållandena och förstod begagna dem, lovade honom en lysande bana.
Det tillbakaslogs så kraftigt, att anföraren, för att med utsikt på framgång våga ett nytt, äskade förstärkning av en centuria bland de fyra, som under tribunen Pylades' befäl voro uppställda i grannskapet av storkyrkan och ännu icke deltagit i striden. Pylades avsände den begärda centurian, men med order att icke förnya angreppet.
Åsynen av Krysanteus vid Annæus Domitius' sida verkade några ögonblicks tystnad. Man undrade, vad detta skulle betyda. Under tiden bytte prokonsuln några ord med Pylades. Soldaterna öppnade dem väg tvärs över gatan. Ropet: leve prokonsuln! blandades med ropet: död åt ärkehedningen! Man hade icke många steg att gå för att hinna sluttningen av Akropolis.
Han hade emellertid förknippat sitt öde med Annæus Domitius', tills det som ett moget äpple skulle falla från modersträdet, som utvecklat det. Mognadstiden var ännu icke kommen. Pylades hyste djärva förhoppningar om Annæus Domitius' framtid och nästan omätliga om sin egen. För närvarande var han ett verktyg, på vars duglighet och trohet prokonsuln kunde lita.
Man ropar, att Krysanteus smädat Kristus.» Annæus Domitius manade på sin häst. Förbannelse över Pylades! Tio tusen lansar i pöbeln! Om jag skulle komma för sent för att rädda Krysanteus! O, min Akilleus, om du nu hade vingar! Min fördömda fetma! Här gäller rida till sig konsulatet eller knäcka halsen på försöket. Då Annæus Domitius red in på Tripodgatan, var hon uppfylld av människor.
Prokonsuln hade dragit kåpan tillbaka för att vara igenkännlig för massan. När han banat sig väg ett stycke genom hopen och närmat sig arkontens hus, där trängseln var starkast, såg han framför porten en man till häst, omgiven av soldater, vilkas spjut och hjälmar syntes över hopen. Ryttaren var Pylades. Giv rum för prokonsuln av Akaja! Vad är å färde? Vad betyder denna folkskockning?
Prisad vare min lyckliga stjärna! Den ädle Krysanteus! Ah! mumlade Pylades bleknande, jag börjar förstå ... Underhandlingarna äro slutade, fortfor Annæus Domitius med höjd röst. Vad betyder detta oväsen, dessa rop, denna folksamling? Vad har hänt under min frånvaro? Är ett upplopp å färde? Vågar man störa lugnet, kränka lagarne, förakta kejsarens majestät? Lysande och ädle herre!
Pylades och hans soldater vaktade porten, och pöbeln hade ännu icke antagit en hotande hållning mot den väpnade styrkan. Emellertid förstärktes massan varje ögonblick av nya hopar, som dragit igenom de närgränsande kvarteren under plundring och blodsutgjutelse. En, som förgäves sökt inkomma i den överfyllda storkyrkan, anfördes av den ohyggliga Kyriaka, furien från Kolyttos.
Han red prokonsuln till mötes genom hopen, som i dennes närmaste omgivning hade tystnat vid åsynen av den vördnadsbjudande tavlan, förkunnaren av Guds smordes vilja, medan på längre avstånd ropet: ut med kättarne! fortfor och vart starkare. Pylades, utbrast prokonsuln i viskande ton, fattande tribunens arm, vad har hänt? Kommer jag för sent? Vad har man företagit mot Krysanteus?