United States or China ? Vote for the TOP Country of the Week !
Om hård förut Jag synts dig, var jag sådan ej af lust, men tvång. Förstå mig blott! EUBULOS. För mycket ren jag dig förstått. Just att du menat verkligt, hvad du talat nu, Det gör min sorg, det pressar mina verop fram, Det visar, konung, att du icke fruktar mer. LEIOKRITOS. Missunnar du mig lyckan då att vara trygg? I slutna gåtor älskar du att gömma dig.
Jag vaknar upp; klockan slår två från en pendyl, en dörr smälles igen och . . . jag är ur sängen liksom lyft av en pump, som suger mitt hjärta. Knappt har jag satt fötterna på golvet förrän en elektrisk dusch utgjutes över min nacke och pressar mig mot jorden. Jag reser mig igen, rafsar åt mig kläderna och störtar ut i trädgården, ett rov för den förfärligaste hjärtklappning.
Trögt skredo timmarna fram, och redan kom det ögonblick av oemotståndlig trötthet, då man sluter ögonen och pressar händerna samman i en enda bön, att allt måtte vara slut. Då upphörde plötsligt de regelbundna andedragen, och jag kände, hur mitt hjärta blev som stelt. Jag trodde, att det var döden som kom, och jag sprang ut för att väcka gossarna.
Då nu skifvorna också hafva en svag lutning nedåt, pressar den uppåtgående vattenströmmen mot dem och håller röret så godt som flytande. I alla fall reduceras dess vikt till ett rent minimum. Detta är i korta ord planens stora drag. Den är enkel och klar. Men naturligtvis tillkommer det en massa detaljer, hvarom det dock icke torde passa att här närmare ingå på, då de äro af rent teknisk natur.
Det skall vara ett hälsomedel för din kropp och en vederkvickelse för benen däri. Ära HERREN med dina ägodelar! och med förstlingen av all din gröda, så skola dina lador fyllas med ymnighet, och av vinmust skola dina pressar flöda över. Min son, förkasta icke HERRENS tuktan, och förargas icke, när du agas av honom. Ty den HERREN älskar, den agar han, likasom en fader sin son, som han har kär.
Stiger då den svarta molnväggen med de kopparröda kanterna över zenit och luften blir mörk som en skymning av snötjockan, då får själva den lilla torra mannen vid roret ett drag av storhet och kraft, där han står i sin fårskinnspäls och sin skälskinnsmössa, vit av snö, och hans magra hand instucken i bälgvanten ser ut som om den rådde på vinden, när den halar det knastrande styvfrusna skotet, och den andra handen med rorkulten pressar jakten genom mörkgröna sjöar, ridande upp över isblock, som den trycker under sig och som rasslande skrapa mot kölen för att komma upp akter om roret, som lyfts på sina hakar och faller ner med en duns, skakande riggen så att isbarkar hagla på däck.
Efter hand pressar honom situationens tryck in i den för honom ursprungligen främmande omgifningen; han blir delaktig af familjen Valadiers lif; dess bekymmer och dess förhoppningar bli till sist också hans. Hittills har han, ensam och oberoende, lefvat sitt eget lif utan något intresse för andras förehafvanden.