United States or Norway ? Vote for the TOP Country of the Week !
Äda! långt ut på marken. Fönstret är öppet... Ada står på burens botten på den fina sanden och med näbben öppnar hon dörren till buren. Hon arbetar tyst och lugnt och slutligen lyckas hon. Dörren är öppen och Ada stiger ut ur buren. Ett ögonblick sitter hon stilla på bordet, så lyfter hon vingarna och flyger rätt ut genom fönstret. Luften är klar och ljus och himlen är blå.
Den smala remsa av himmelen, som trädens spetsiga grenvalv lämnade fri, lyste över deras huvuden med den ödsligt blanka och frusna färg, som det blåa av himmelen får, då solen har gått i moln. En sädesärla sprang hit och dit framför deras fötter i meningslöst sicksack; hon hade en lång mask i näbben. Vart för den här vägen? frågade Märta och pekade på en gångstig inne mellan stammarna.
De kraxade som brandvakter, råa och skråfliga i rösten. Genast började de gorma om råttor och fågelägg, och flögo snart bullrande ut ur skogen. Skatorna tittade ut ur det högt i en talltopp skickligt hopfogade nästet. De fingo ej näbben ur boet förrän de skrattade. De skrattade åt att en räf långt borta tagit en hare och blifvit skrämd så, att han lämnat lite kvar till frukost åt dem.
Anledningen till hennes namn är väl först och främst den långa "näbben", som är bildad af de utdragna käkbenen, hvilka äro väpnade med hvassa tänder ända ut så långt öfverkäken räcker. Men det är mycket möjligt, att namnet härleder sig äfven däraf, att fisken vill nosa och "näbba" på allt den ser.
Så får hon se att hon lämnat dörren öppen efter sig och som hon är en ordentlig fågel stänger hon den noga och riktigt med näbben som hon brukar göra, varpå hon återtar sin gamla kära plats på den tjocka runda pinnen. Och där sitter hon. Jag är en tax. Min moder var också tax naturligtvis. Hon var en äkta Waldorf-Astoria och tillhörde greve Lewenhaupt. Min fader känner jag mera flyktigt.
Måsarna på strömmen skreko och larmade, seglade i vida kretsar fram och åter över vattnet, tindrande vita, sköto pilsnabbt ned mot vattenbrynet som lysande stjärnfall mitt på dagen och stego åter upp med något sprattlande och blankt i näbben.
Schwab reste sig, drog in sina fötter och tog duken från Adas bur. En sån vacker goja! sade en av damerna. Min syster Adolfin har också en vacker goja. Ack ja, sade en annan av damerna, vad det är roligt med djur! Ada såg sig omkring med sina runda stela ögon, så öppnade hon näbben och skrek med hög befallande röst: Alla käringar opp på däck! Alla käringar opp på däck!! Det hjälpte.
Och min hand grep efter folkens skatter såsom efter fågelnästen, och såsom man samlar övergivna ägg, så samlade jag jordens alla länder; ingen fanns, som rörde vingen eller öppnade näbben till något ljud.» Skall då yxan berömma sig mot honom som hugger med den, eller sågen förhäva sig mot honom som sätter den i rörelse?