United States or Papua New Guinea ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och alla hövdingar vid havet skola stiga ned från sina troner, de skola lägga bort sina mantlar och taga av sig sina brokigt vävda kläder; förskräckelse bliver deras klädnad, och nere på jorden skola de sitta; deras förskräckelse varder ständigt ny, och de häpna över ditt öde.
Samtalen och stojet nere i köket och i gamla stugan antogo en stillsammare art; Carlsson förekom beständigt i ren vit skjorta och uppträdde i vardagslag med blå klädesmössa, samt antog så småningom en inspektors skepnad; hade en blyertspenna i bröstfickan eller bakom örat och rökte ofta på en lätt cigarr.
Han var ofta sjuk, och då ingen annan dertill kunnig person fanns att tillgå, skötte jag orgorna i hans ställe. Slutligen hade han på nära tvenne års tid ej mera orkat gå opp till kyrkan, när han dog. Ingen tänkte mera på att en qvinna spelte orgorna, min plats syntes ej nere ifrån kyrkan.
Så gästfri är naturligen icke amerikanaren, att hän skulle medgifva den sjelfbjudne främlingen företräde framför husets egna barn; utan längst nere vid bordet får denna taga plats, och är maten rikligt tilltagen, får nog äfven han sin del, men inträffar förknappning, händer det lätt, att när turen kommer till honom att taga, äro faten redan tomma.
Utan att veta om jag skall finna min hustru där nere vid Donau, vilket har blivit nästan likgiltigt för mig på grund av en obestämbar brist på överensstämmelse i våra lynnen, förbereder jag min pilgrimsfärd, nogsamt medveten om att den företages som en botgöring och att nya korsfästelser äro mig förbehållna. Trettio dagars tortyr, och jag skall nu snart slippa ut genom kättaredomstolens portar.
Slutligen lät jag stenarne helt enkelt falla ned efter schaktväggarne och härigenom inbesparade jag rörslitningen alldeles. Nåväl! Stenarne roterade, som nämndt, nere på hålets botten och malde sönder såväl de omgifvande som de undervarande bergarterna.
Han var af gammal tysk svärdsriddarslägt, fattig, umgicks på förtrolig fot med sina kamrater, men hade bördskänslan starkt rotad. Dagarne före sista voteringen hade kamrater varit nere och hjelpt till att spotta åt presteståndet. Batalj, mera på lek, uppstod i klassen, och bord och bänkar kastades i en hög. Så var saken igenom. Grefve S. uteblef från lektionen.
Skulle herrarna möjligen kunna förklara saken?» Askengrens ansikte mulnade. »Mycke bakrus har jag sett», sade han, »och en hel del har jag själv varit utsatt för, men det här slår, ta mig tusan, rekord. Karlen tycks tro på vad han säjer. Antagligen har han drömt något när han låg nere i plikten full som en alika, och det sitter kvar i huvet på honom. Ryck upp sig, Olson, och gå ned och städa!»
Nere vid stranden, på havssidan till, stod ett kummel med ett vitt kors på. Det såg ut som ett altare i ett gravkor. Här hade en dansk skonare förlist med manskap och allt. Sjön hade redan börjat vräka och skummet fördes av vinden högt upp på holmen.
Hon minnes allting ännu så väl, och berättar det så vackert. Viken, de mörka granstränderna, vassen der borta, och längst i fonden midt på tjärden segelslupen med sina nya, hvita, ovanligt höga segel och vimpeln... Nere vid horisonten, der en liten bit af det stora, vida hafvet skönjes, kunde Weitikka se ett litet mörkt moln. Det växte. Det kom närmare, det blef så sällsamt till sin form.