United States or Japan ? Vote for the TOP Country of the Week !
När jag trodde, att jag icke kunde tala med dig, har jag gjort det med främmande.» Det sista tillade hon med en ton, som om hon uttalat något oövervinneligt motbjudande, för vilket hon blygdes. »Hur har jag kunnat förstå dig så illa?» sade hon. Och i det hon lade armen om min skuldra, såg hon mig in i ögonen och frågade: »Du blir inte ledsen, när du ser mig gå in till Sven?» »Ledsen?»
Jag har ju inte packat upp.» Han smålog. »Hör der sade du 'inte' för första gång. Det är tacksamt att vara din lärare.» »Det sade din far också.» »När?» »När han läste hvad jag skrifvit.» »Så-å. Hvad skref du då? Tankar? Stämningar?» Det låg en uddfin satir öfver det sätt på hvilket han uttalade de sista orden. Hon märkte det och log. »Nej. Jag är inte en vanlig sentimental liten småstadsfröken.
Hon måste ha mössan var dag, när hon kommer till staden. Hon måste ha den i skolan. Anna-Clara är med på den stora bjudningen. Hon var inte bjuden, men då vi drucko kaffet stod hon utanför trädgården med händerna på ryggen och tittade och undrade över vad stora människor egentligen ha för sig på sina stora bjudningar.
Och det lyckades så bra, att han snart inte behöfde sätta ut tösens namn. När han nu fått smörj för den första bilden och glåpord af den afritades afundsjuka kamrater för den andra, snyltade han sig vanligen på friminuterna till en kaka eller karamell af den afbildade tösen. I nödfall höll han till godo med en kyss. För sådana hade han nämligen redan tidigt en utpräglad smak.
I denna känsla av tillvarons fullhet skrev samme författare en gång en sommarljus bok, vilken handlade om hans egna två stora gossar, deras lekar och nöjen, äventyr och missöden. Boken blev en munter lek för honom själv, och när jag nu tänker tillbaka på denna tid, tycker jag mig knappt kunna fatta, att denne man, om vilken jag här talar, en gång var jag själv.
Jag är så gammal, som du aldrig kan bli. Det är bara, att du aldrig har vetat det, aldrig har velat se det, och när jag sett dig lycklig, har jag icke velat störa dig. Men så långt jag kan minnas tillbaka, har jag vetat, att jag icke varit som andra människor. Inom mig har jag känt ett behov att få dö. Kan du förstå, vad jag säger nu, Georg? Jag förstår det ju knappast själv.
Men», slutade han, »fröken Sergeiewna är en dotter af vårt land, och vårt land skall hafsa äran af henne, när hon en gång färdigrustad står på scenen, redo att mäta sig med de bästa vårt land hittills kunnat prestera.
Dånet av dem är såsom havets brus, och på sina hästar rida de fram, rustade såsom kämpar till strid, mot dig, du dotter Sion. När vi höra ryktet om dem, sjunka våra händer ned, ängslan griper oss, ångest lik en barnaföderskas. Gå icke ut på marken, och vandra ej på vägen, ty fienden bär svärd; skräck från alla sidor!
Den välpressade sprang fullt ofrivilligt några meter, och när han sedan vände sig om för att se om det var en ek som ramlat över honom, fick han se Klyvarbom göra sin djupa reverens för det skrämda flickebarnet. Då blev gossen ilsk, gick fram till Klyvarbom och frågade vad meningen var.
Och han började med att hälsa David hjärtligt välkommen hem, varpå han gick vid sidan om honom, ivrigt och hela tiden försmädligt grinande, framställande den ena närgångna frågan efter den andra. När David ej svarade annat än undvikande började Nilenius hålla berömmande tal över Davids far. Jaså du går dit nu igen? undrade David litet tvärt. Nilenius stannade och stirrade häpen på David.