United States or United Arab Emirates ? Vote for the TOP Country of the Week !
Lik en mörk sky närmade sig hans ansikte, den breda munnen öppnade sig, jag slöt ögonen och det efterlängtade ögonblicket var där: Ivar Mörcke kysste Elsa Finne. Men: häpenhet, skrämsel och missräkning var det enda jag kände. Det var icke den förfinade lidelse jag föreställt mig. Det var precis samma slags kyss, som min man lärt mig att afsky. Gnistan fattades. Hvarför?
Utsikten därtill, tviflet, ovissheten, ansträngningarna att tum för tum tillkämpa sig den aktning, det intresse, det förtroende, hvarpå en sådan tillgifvenhet måste vara fotad se där de hemliga skrufvar, som framkalla den spänning af min själs strängar, hvarunder jag den sista tiden så ofta vridit mig och klagat. Nyfikenhetens skede är förbi. Jag har velat lära känna Ivar Mörcke.
Mins ni i fjol, då den okände Ivar Mörcke plötsligt, som fallen från himmeln, stod midt ibland oss, lik en diktens furste, klädd i guldstickad purpur, gnistrande af ädelstenar, och förkunnade lifslustens evangelium. Icke vände vi honom väl ryggen, vi unge, af ängslan att denne diktens ljusbringare och förnyare skulle förstöra vårt kära gråväder med sitt snille?
Jag hatar dig, Ivar Mörcke, därför att du låtit mig lida så öfvermänskligt därför, att du måste veta, hur jag nu sitter och längtar förgäfves längtar så att hjärtat vill sprängas. Just då öppnades dörren. Jag kastade mina papper in i portföljen och såg på honom. Han var blek, och det fanns ett par vattendroppar på hans kinder. Jag trodde det var af smält snö. Jag kan icke tala med er.
Den som skall dö, har intet att säga den, som skall lefva. Allt är tomma ord. Döden har intet språk. Döden är stum, har blott sin kalla ande, som kommer allt att vissna. Jag har icke ätit ett ordentligt mål på flera dagar. Jag är så förplågad till kropp och själ. Men det jäser i mig en dof harm; det första hälsotecknet, kanske. Är det Ivar Mörcke, som har knäckt mig?
Boken hette Drömmar i purpur af Ivar Mörcke . Allt från den dagen hade hon dyrkat honom som den främste af sin samtids skalder, och samtiden hade också beundrande knäböjt för hans snille. Själf hade han sedan ständigt utvecklats, och hvart verk af hans hand hade varit en ny seger; men framgång föder afund, och afunden hat, och hatet finner alltid sin väg.
Dödens djupa allvar bor i dina purpurröda Drömmar . Lifvets röda glädje strömmar djupast i Memento mori . Elsa Finne satt i sitt arbetsrum och stirrade mot väster, där solen gick ned. Framför henne på bordet låg ett bref från Knut Herman. Han skref: Jag träffade nyss Ivar Mörcke, och vi talade om dig. Han sade, att han så gärna skulle vilja göra din bekantskap.
Steg!... Jag lyssnar med hjärtat i halsgropen. Men det var i andra ändan af korridoren. Och nu är allt tyst. Skulle jag sitta här kväll efter kväll och bara vänta! Ivar Mörcke! Du ser ned på mig som på en myra. Kunde du då icke förstå, att det endast var min skygghet, som kom mig att se så tom ut? Hur skall vårt nästa möte bli? Nu har jag lidit af ovissheten så, att det åter är endast nyfikenhet.
Jag satt just och såg på min förskräckliga hand, som nu låg exponerad på stolskarmen; då böjde han sig fram och kysste den i en rad från handleden ända ut till mina magra knogar. Jag såg på honom och höll på att skratta. Det föreföll mig så löjligt att Ivar Mörcke icke är kräsnare än som så.
Hvarför berättade jag egentligen det där? utbrast han plötsligt, uppvaknande ur sin tankspriddhet. Min hastigt påkomna kyla tycktes ha sysselsatt honom. Emellertid berättade han vidare, i trött ton, liksom på dagsverke. Som helt ung student hade Ivar Mörcke beundrat den gamle öfverliggaren.
Dagens Ord
Andra Tittar