United States or Panama ? Vote for the TOP Country of the Week !
De segla långt bort till främmande trakter, och där kommer det att brista lös över människor, som jag inte känner och inte bryr mig om. Tomas svarade icke genast. Han gick och såg på molnens spegelbilder i parkens dammar och kanaler. Det mörka vattnet återgav dem med en djupare färg, än den de hade uppe i rymden. Men du grät, när vi träffades i Humlegården, sade han slutligen. Märta teg.
Ty du har varit ett värn för den arme, ett värn för den fattige i hans nöd, en tillflykt mot störtskurar, ett skygd under hettan. Ty våldsverkarnas raseri är likasom en störtskur mot en vägg. Och såsom du kuvar hettan, när det är som torrast, så kuvar du främlingarnas larm; ja, såsom hettan dämpas genom molnens skugga, så dämpas de grymmas segersång.
I stormens vin, i insjöns brus, i månljusets spökfärg, i själva de jagande molnens skepnader lät sig förnimma något ovanligt och dödsbådande. Alako! tänkte riddaren, i det han föraktligt lyssnade till detta rop, vad betyder det ordet? Var hörde jag det förr? Å, jag vet... besvärjelseordet, som slog min själ i länkar. Men i natt ljuder det förgäves.
Sent må vi vända från färden igen, Morgonens stråle här finne oss än! Lätt är hem och vänner glömma, Flicka, i en älsklings famn. Här i dalens blomsterhamn Låt oss hvila ut och drömma! Från molnens purpurstänkta rand Sjönk svanen, lugn och säll, Och satte sig vid älfvens strand Och sjöng en junikväll.
Aldrig gå de ur mitt sinne, Ur mitt minne plånas aldrig Dessa hulda, ljufva dagar, Då jag sjöng, ett barn till ålder, Kvittrade som liten flicka Med den muntra fågelns glädje, Lärkans glädje, som med vingen Nära molnens barm i höjden Fri och lätt och sorglös leker.
Se, vattnets droppar drager han uppåt, och de sila ned såsom regn, där hans dimma går fram; skyarna gjuta dem ut såsom en ström, låta dem drypa ned över talrika människor. Ja, kan någon fatta molnens utbredning, braket som utgår från hans hydda? Se, sitt ljungeldsljus breder han ut över molnen, och själva havsgrunden höljer han in däri.
Och, nejdens alla andar, hören hören! Det var en kväll, en nordisk sommarkväll, En kväll, då solen icke går till hvila Vid jordens barm, men kysser henne blott Och skyndar åter opp till dagens fröjder; Det var en kväll, den vida västern låg Och dvaldes i ett haf af guld och saffran, Och öfver österns gröna kullar summo, Likt rosengårdar i det stilla blå, De skära, purpurstänkta molnens flockar.
Hade solen skinit på himmelen och naturen visat ett glatt anlete, medan Kimon talade, skulle hans ord måhända icke gjort det intryck som nu, då de understöddes av skymningen, molnens mörka skridande skaror och regnets vemodiga sorl.
Det var du som sade i ditt hjärta: 'Jag vill stiga upp till himmelen; högt ovanför Guds stjärnor vill jag ställa min tron; jag vill sätta mig på gudaförsamlingens berg längst uppe i norr. Jag vill stiga upp över molnens höjder, göra mig lik den Högste. Nej, ned till dödsriket måste du fara, längst ned i graven.
Jag sitter, källa, vid din rand Och ser på molnens tåg, Hur, ledda af en osedd hand, De växla i din våg. Där kom en sky, den log så röd, Som rosenknoppen ler. Farväl! Hur snart farväl den bjöd, För att ej komma mer. Dock, där en annan mera klar Och strålande igen! Ack, lika flyktig, lika snar, Försvinner äfven den. Nu åter en!