United States or Bulgaria ? Vote for the TOP Country of the Week !
En åldrig kvinna kom honom till mötes: snygg, men ytterst enkelt klädd, en blandning av bekymmer och godhet i anletet. Åter skar det i hans hjärta. Detta är säkert gamla Maja! tänkte han. Vad skulle han säga? hur skulle han begynna? Slutligen stammade han: Jag har fått höra, att här skulle finnas rum ... Att hyra! ja, en trappa upp, om jag får lov att visa herrn.
Somna nu." De voro tvungna att hålla i henne, eljest hade hon åter störtat upp. Läpparna rördes, men de kunde ej mer urskilja orden. Ögonen stirrade utan att blinka envist åt samma håll, och läpparna upphörde att röras endast då de drogo sig till ett hemskt leende. "Hvad kan det vara hon ser?" frågade Maja Lisa. Mina skakade på hufvudet. Först fram emot morgonen somnade Alma.
De hade gråtit så, att deras ögon voro svullna, och de gräto allt ännu. Lyyli, som Maja Lisa bar på sin arm, grät också, emedan alla andra greto, pappa och Ella och alla. Och hon gret och slutade ej upp dermed, fastän tant Leistén kysste henne och pratade med henne.
Men om jag får hyra dina smårum och där sitta för mig i mitt eget arbete, så skall inget i världen, inte du själv, kunna hindra mig från att måla din bild framför mig, nämligen inte med pensel, det kan jag inte ... ack om jag kunde! ... Och skulle du bli sjuk, då vill jag gå ned och sitta vid din säng. Det kommer an på sjukdomen, bästa Albert. Jag har helst Maja hos mig, hon förstår det bättre.
John var så manlig och stark, visserligen inte så smidig och kvick som Nymark, och man kunde inte skämta så fritt med honom, men han stod vida högre. Maja Lisa visade sig nu, varm och upphettad, på trädgårdsgången. Hon gaf ett hemligt tecken åt Alma, som genast steg upp och bad herrarna komma och taga en smörgås. Bordet var dukadt ute på verandan.
"Ja, hos oss var han länge. Ack, så härligt det var hos oss!" utropade den lilla grannen. "När jag bars in i huset, var det så mörkt, att jag ingenting kunde se. Men morgonen därpå stod jag i ett litet trefligt rum, och en rar gammal fru stod framför mig och smekte mina barr med sin skrynkliga hand. Då knackade det på dörren. "Hvem är där?" frågade den gamla. "Det är Karl och Rudolf och Maja.
"Hvad önskar frun?" hördes en sömnig röst från soffan. "Jag är bara så rädd." "Ja, då frun inte läser sin bön. Det är deraf det kommer." "Jag vågar inte. Gud hatar mig." "Gud hatar inte någon, utan förbarmar sig öfver alla och ger syndernas förlåtelse, då menniskan ångrar sig." "Nog har jag ångrat, ångrat så förfärligt, men det hjelper inte." Maja Lisa kunde ej säga något till detta.
Hvar har han fallit, är det i pannan som han slagit sig? frågade hon. Åh nej vars , svarade drängen och ref sig i hufvudet. Maja trillade under qvarnvingen, som far just skulle till att lossa, och pojkbytingen sprang efter henne för att dra henne undan.
Först då leken var slut och Alma samt gästerna åter kommo upp på verandan, slöt också han sig till sällskapet. "Har ni nu fått det svalt?" sade han leende. "Ja, det ha vi," svarade Alma och satte sig varm och trött på en bänk. "Kom närmare och säg ut," tillade hon till Maja Lisa, som blinkade och vinkade med fingret i dörrspringan. "Vi hafva inga hemligheter för herrarna."
"Spring, mitt lilla gull, in och bed att Maja Lisa hjelper dig." John tände en papyross och satte sig på gungbrädet. "Alma! Hvarför?" Intet svar. "Hvarför är du på så der dåligt humör?" Ännu inte något svar. "Alma " Han ämnade draga henne till sig. "Åh, låt mig vara." Alma sköt bort hans hand och upphörde ej att sy. "Huru? Besvärar jag dig?" "Ja."
Dagens Ord
Andra Tittar