United States or Finland ? Vote for the TOP Country of the Week !
J. A. Broms ville heller icke giva tappt. Han ville övertyga sig om, hur mycket han förlorat. Och när reverserna förföllo, gjorde han några lagsökningar "på försök". Då jäste det. Madammerna började kalla sina män "stackare", harkrankar och dylikt. Männen gingo till Tre Remmare. Där satt den feta madam Ekman, talade innanför de tjocka kinderna och sade: Inte en sup utan kontanter.
Han får en säng på kammaren och ligger kvar över natten. Följande morgon kommer han i sin långa svarta rock till kaffebordet, högtidlig, sträng, såsom om han ångrade sin gårdags handlingar. När jag anordnar om båt för honom, hör han mig titulera fiskargumman fru, vilket ger honom anledning att avsides säga: Du ska inte kalla madammerna fru; du förstör folket.
Och det kan inte förklaras på annat sätt än att hon först hade doppat svansen i lim, den otäckan J. A. Broms satte icke mycken tro till de råttlegender, som dagligen inskrekos i hans hörlur. Men nödlögnerna hämnade sig fruktansvärt på de stackars madammerna själva. Var de voro och vad de gjorde, hörde och såg och kände de råttor. Små, små möss gömde sig i träsockor, i strumpor, i sängkläderna.
Men människorna kommo närmare, arbetarna, madammerna med sina små och sina matsäckskorgar, hela skaran av ungar, de slogo krets kring bänken och höllo vakt. Abraham vände på huvudet för att se, om han hade ryggen fri. I detsamma träffades han av något hårt i nacken. Det var förlovningsringen. Han strök av sig sin ring och räckte den till Elsa. Då föll hon i en jämrande, barnslig gråt.
Backarna, som erbjöd lämplig terräng och en av skogen skyddat läge, hade efter patron Siedels ekonomiska fall övergått i svågerns, baron de Sars' ägo. Och han sålde icke. De goda madammerna byggde luftslott där uppe på Backarna De fantiserade om trädgårdstäppor och potatisland. Nej, se jag ska då ha rovor, det är likare.
Stora fula råttor sutto i slaskhinkar, glodde ilsket, morrade och nafsade efter fingrarna. Det blev råttskräck. Madammerna vandrade omkring med högt uppskörtade kjolar, ständigt beväpnade med ugnsrakor, kvastkäppar, vedträn, som de icke vågade släppa ens under sömnen. De minsta barnen bäddades i korgar, som hängdes på brödspetten under taket.
Men madammerna fingo ingenting, varken rovor eller gris, varken "pilargoner" eller "tullipaner". Broms, som fick nys om saken, åkte sedermera själv ut till Rogershus, men blev icke mottagen. Vickberg vågade icke ens underrätta om hans närvaro av fruktan att hans nåd skulle begå någon våldshandling.
Nordnordvästen blåste stadigt, strök snöflagor från grenarna och lät dem rassla nedför Backarna. I Storån small det som kanonskott, och Blekängslådorna småsmattrade som kafferostare. Madammerna började bliva oroliga. Ryggvärken höll dem vakna om nätterna.
Innan Benjamin hann vika fick han eldgaffeln i huvudet och föll. Slog jag för hårt? frågade Bromsen. Men Benjamin reste sig, torkade bloden ur ansiktet med mössan och sprang utför trapporna. När han kom ut på gatan, var folkhopen redan förskingrad. Aposteln Paulus hade skingrat "elementargossarna". Jubeldoktorn hade skingrat madammerna. Och polisen hade tagit hand om Liter-Pelle.
Ut med Kroken! Vi ska hänga Bromsen i Kroken och doppa dem i ån. Skaran växte och blandades med "elementarpojkar". Sorlet steg, ropen blevo högljuddare. Madammerna togo fram händerna och snöto sig i förklädssnibbarna. J. A. Broms satt inne i förmaket hos "lilla gumman i himlen". Den gröna lampan var redan tänd, men i salen var det mörkt. Det knackade på dörren.