United States or Saint Lucia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Helsingfors i juni 1884. Elias Lönnrots lefnadsdag är afslutad. Den var lång, men hade den varit än aldrig så lång, skulle vi likväl önskat, att den räckt ännu längre: så kär var han oss, så svårt hade vi att tänka oss skilsmessan från honom. Men det tillkom ej oss att bestämma hans lifslängd, och vi mottaga med ödmjukhet den Allsmäktiges domslut. Vi sakna honom, men klaga ej.
Dess öfriga medlemmar togo nog äfven del i de förberedande arbetena. Men vid de gemensamma sammanträdena måste han ofta göra rättelser äfven i dessas penna, något som de väl äfven någon gång voro i tillfälle att göra i Lönnrots psalmer.
Eller rättare, de uppstodo icke, utan återuppstodo , d.v.s. de sammanfogades till den helhet, i hvilken de af folket uppfattats och sjungits innan de under tidernas lopp splittrats sönder. Må det tillåtas mig att för Lönnrots tillgörande i afseende på runornas sammanställning hemta en liknelse från ett annat konstområde.
Här afslutas den förra och vigtigaste hälften af Lönnrots lif och verksamhet, betydelsefullast derför, att han under denna period lyckats i ljuset framdraga dessa oss så oändligt dyrbara runoskatter. Så dyrbara? och ännu: så oändligt dyrbara? Har då folkdiktningen verkligen ett så högt värde som det ofta upprepas? Otvifvelaktigt, åtminstone så vidt det gäller vårt folk.
Lyckligt det folk, som till siare och skalder egt män, sådane som Runeberg och Lönnrot! Liksom Runebergs, så var Lönnrots lefnadslopp i yttre afseende föga skiftesrikt.
Den tanken, att de sånger, som uppspirat ur allmogens hjertan och lefde på dess läppar den s. k. folkdikten borde tagas vara på och utgifvas, var icke ny ens vid tiden för Lönnrots framträdande. Redan femtio år tidigare hade Porthan och hans män, af hvilka Ganander var den främste, begynt uppsamla folkdikter.
"När i ett sådant accenten åsidosattes", sade qvantitetens motståndare, "få orden ett alldeles onaturligt uttal och blifva obegripliga." "Men så är det ju äfven i den gamla runan", sade Lönnrots anhängare, som voro många; "accentens åsidosättande är ej ett fel, utan tvärtom en oundviklig fordran, och dessa runors såväl sångare som åhörare har det beredt en stor njutning."
Sålunda var finska språket vid Lönnrots första uppträdande lik en ouppbruten vildmark på alla andra områden än det andliga, och till och med en så entusiastisk yngling som han utan tvifvel var torde i sina drömmar om att kunna uträtta någonting för modersmålet intagits af ej ringa betänkligheter; så djup var den öfverallt rådande tystnaden och så stor bristen på högre ideella sträfvanden.
Styrelsen önskade afhjelpa dessa brister genom att stifta flera stipendier till uppmuntrande af finska språkets studium, och vände sig i denna afsigt till universitetets konsistorium. Kort efter sedan detta blifvit bekant, förfrågade sig Lönnrots vän Rabbe hos honom, huruvida han hade för afsigt att ansöka professuren i finska språket, som snart skulle anslås ledig.
Det samma gäller om hvad Lönnrot gjort vid de lyriska sångernas redaktion, ty det är klart, att utgifvaren endast behöft ordna dem efter innehållet. Annorlunda gestaltar sig Lönnrots förhållande till de episka sångerna eller Kalevala, och här blir frågan, tydligt och utan omsvep uttalad: hvad är i Kalevala ursprungligt, och hvad är Lönnrots verk?