United States or Ghana ? Vote for the TOP Country of the Week !
Lundqvist, som nu först erinrade sig det oförskämda i att en student kallades du, utom själva frågornas närgångenhet och frånvaron av presentation, flammade nu upp och svarade: Med vem har jag den äran att tala? En örfil blev svaret och frågan upprepades: Vad är din far? Det rör dig inte, din lymmel, svarade Lundqvist och föll ur rollen.
Denna röst skall ha tillhört en regementsofficer, som känt gossen och hans far från barndomen och lärt värdera båda. Faderns glädje var gränslös, när han kom in i vaktrummet om morgnarne och fick stanna vid dörren samt tilltala sin son med namnet löjtnanten, och sonen inför truppen ropade upp styckjunkar Lundqvist. Men sonens glädje var icke oblandad.
Men nu, när sonen fick hand om den lilla förmögenheten, och faderns dagliga närvaro icke lade de sonliga plikterna så öppet för honom, fattades han av starka tvivel om han verkligen uppfyllde sin bestämmelse att förädla rasen Lundqvist, och fullfölja en hämmad utveckling.
Den långe spottade honom i ansiktet, vilket måtte ha varit någon militärisk signal till anfall, ty i ett var Lundqvist omringad. Vet ni inte att jag är student, man slår inte en fri student! Jag är akademisk medborgare! ropade han, men låg snart genompryglad på ett bord av femtio icke-studenter.
Den längste och fräckaste gick fram till honom, ställde sig bredbent och frågade: Vad heter du? Jag heter Lundqvist. Fy fan! svarade den längste och svaret hälsades med bifallsskratt. Uppmuntrad härav fortfor han: Vad är din far?
Nej, han gifte sig med en bonddotter och for till landet... Ah!... Lefver han ännu! Det vet jag icke ... jag har mitt arbete här i staden. Herre Gud, tänk om han lefver! Liisa, du är bestämdt en bra flicka, du må prata emot hur mycket som helst; du är en bra flicka, erkänn det! Åh nej, madam Lundqvist, jag är allt en dålig flicka, jag; jag vet det mer än väl.
Soldaten har något av grodd i sig, det finns hopp om utveckling, men en underofficer bär något ödesdigert, oundvikligt, hämmande i sig och är därför sällan lycklig. Styckjunkar Lundqvist på Stockholms kanonregemente kände sig aldrig lycklig.
Kränkt i sitt innersta av detta våld på sin person och skamsen över sitt snöpliga utseende inträdde han i klassen, ledsagad av en officer som släppte honom med ett grin vid dörren, oaktat Lundqvist bett honom presentera sig för kamraterna. En besynnerlig samling av pojkar, alla lika klädda, med glåmiga ögon och finniga hakor, mottogo honom här med fräcka ögonkast.