United States or Malta ? Vote for the TOP Country of the Week !
Klemens kände, huru Eusebias bröst höjde och sänkte sig för stormen därinom. Hans ömhet och deltagande förmäldes med en känsla, som han ej förstod. Också lät han utan motstånd sin hand kvarhållas, och då Eusebia ånyo viskade: Älskade broder! ljöd det som den ljuvaste musik i hans öra. När Eusebia hunnit dämpa sin känsla, förmådde hon honom med lindrigt våld att taga plats soffan vid hennes sida.
Hon hade därefter gått hit, där hon gärna njöt ensamhetens stunder, emedan denna plats varit älskad av Elpenike, hennes moder, och påminde Hermione om barndomslekarne med fosterbrodern, om de ljuvaste dagarne av hennes första och enda kärlek.
Jag förstår ej de människor, som frivilligt nedgräva sig som mullvadar i de stora städernas mörka, stinkande gränder och dö där, utan att de kanske någonsin sett en blå himmel, en sorlande skogsbäck, en skön soluppgång, utan att någonsin hava andats en ren, upplivande luft, utan att hava hört den ljuvaste av all musik: naturens evigt omväxlande, stora pastoralsymfoni.
I synnerhet vid nordanstorm är detta fruktansvärt. I dag teg vinden och böljan log. Sara satt i varje ögonblick anande att få se sitt Lidköping. Hon kände de ljuvaste inre minnen. För en sak måste dock historien tillåtas att redogöra: det är för den besynnerliga lyckan de hela vägen rönt, att få parvagn.
En konung är fångad i deras snara.» »Huru skön och huru ljuv är du icke, du kärlek, så följd av lust! Ja, din växt är såsom ett palmträds, och din barm liknar fruktklasar. Jag tänker: I det palmträdet vill jag stiga upp, jag vill gripa tag i dess kvistar. Må din barm då vara mig såsom vinträdets klasar och doften av din andedräkt såsom äpplens doft och din mun såsom ljuvaste vin!»
Häpen och förbryllad stannade Ingrid i ladugårdsdörren och såg efter den bortgående. Sven gick med bortvänt ansikte förbi stugan, men då han hunnit ett litet stycke därifrån, kunde han ej avhålla sig från att kasta ännu en sista blick på sitt kära barndomshem och därmed taga ett tyst farväl av alla de föremål, vid vilka hans ljuvaste minnen voro förbundna.
Skuggan, som dvalts i hans själs avgrund, steg upp i känslans ljusaste dager; ungdomskärlekens känsla, den ljuvaste, den som annars aldrig återvänder, ilade genom hans varelse, och han tänkte, han kände Singoalla. Sorgbarn, sade riddaren, då de hunnit ett stycke in i skogen, låt oss sitta ned och vila. Natten är så skön. Ser du stjärnan, som glänser där uppe över ekens topp?