United States or North Korea ? Vote for the TOP Country of the Week !


Men herr Lindbom, som med all makt ville pressa några äventyr, något intresse ur denne havets son, kramade honom som en citron med sina vänskapsfulla tilltal, mjölkade honom, men den känslolöse rullade ihop sig som en igelkott och blev oåtkomlig.

Slutligen inskränkte sig herr Lindbom att i krypande ordalag anhålla som den största hedersbetygelse att begagna det ganska brukliga tilltalsordet farbror, vilket han bedyrade skulle adla honom, själv en folkets son, att han därigenom skulle känna sig mera värdig att äga till bror ett jättesnille som Alrik Lundstedt.

Men herr Lindbom, som med all makt ville pressa några äventyr, något intresse ur denne havets son, kramade honom som en citron med sina vänskapsfulla tilltal, mjölkade honom, men den känslolöse rullade ihop sig som en igelkott och blev oåtkomlig.

Medan nattens timmar förgingo, avbröts tystnaden och av herr Lindbom, vars varma hjärta haft tid att svala av sig i golvdraget, och vars saknad av den varma sängen gav sig luft i enstaka ord, slungade måfå. Och vid femtiden, när det ljusnat, reste sig den barmhärtige samaritanen med ett miserabelt lynne, hoppade i byxorna, fick fatt i en särskild nyckel och sprang ut gården.

Herr Lindbom öppnade sitt sängtäcke och anvisade gästen sovplats, tog själv en nattsäck och kastade mattan med gondolen, rev av rock och byxor, samt lade sig, som han anmärkte, bredvid riddarens fru, och bjöd godnatt. Den gamle blev länge sittande sängkanten och funderade.

Slutligen inskränkte sig herr Lindbom att i krypande ordalag anhålla som den största hedersbetygelse att begagna det ganska brukliga tilltalsordet farbror, vilket han bedyrade skulle adla honom, själv en folkets son, att han därigenom skulle känna sig mera värdig att äga till bror ett jättesnille som Alrik Lundstedt.

Herr Lundstedt anmärkte genast för sig själv, att hon liknade en av de där damerna Tyska Prästgatan, som han trott vara borgarfruar, men som han nu först erinrade sig, att herr Lindbom förklarat vara skökor. Varför han icke förr erinrat det, visste han ej; kanske därför att han icke velat minnas det. Fröken frågade först hur pastorn mådde.

Men innan han hunnit ta första steget den lysande banan, hade oväntade händelser inträffat, som gjorde en stor del drömmar om intet. Det var nämligen en söndagsafton i april, herr Lindbom bjudit »sångfock» hemma i bostaden vid Norra gatan.

Herr Lindbom, som åhört samtalet och i sitt lättrörliga sinne gripits av ett oväntat sammanträffande mellan far och son, fattade tillfället att ge luft åt det överskott av känslor, som icke hunnit strömma ut i sång, och med en artig bugning nalkades han den gamle, bjöd honom sin arm och talade: Detta är herr Lundstedt, hör jag; min ungdomsväns köttslige fader, vår allas förträfflige väns upphovsman, att jag säga; tillåt oss unge, som ännu icke äro torra bakom öronen, att i vårt glada lag se den gamle som vår gäst, vår högt värderade hedersgäst, för vilken jag beder sångarbröderna höja ett glas och hälsa med ett fyrfaldigt hurra!

Herr Lindbom öppnade sitt sängtäcke och anvisade gästen sovplats, tog själv en nattsäck och kastade mattan med gondolen, rev av rock och byxor, samt lade sig, som han anmärkte, bredvid riddarens fru, och bjöd godnatt. Den gamle blev länge sittande sängkanten och funderade.