United States or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Nu skulle det alltså ske. Fanns det ingen möjlighet att skjuta upp det längre? Åjo, ännu fanns det några glas madeira kvar i buteljen... Och han tömde långsamt glas efter glas. Det hettande söta vinet höjde hans mod och kom honom att se allt i en annan dager än nyss. Vad var det för en löjlig inbillning, den som nyss hade plågat honom att hans liv hade varit meningslöst och dåligt?
Skulle herrarna möjligen kunna förklara saken?» Askengrens ansikte mulnade. »Mycke bakrus har jag sett», sade han, »och en hel del har jag själv varit utsatt för, men det här slår, ta mig tusan, rekord. Karlen tycks tro på vad han säjer. Antagligen har han drömt något när han låg nere i plikten full som en alika, och det sitter kvar i huvet på honom. Ryck upp sig, Olson, och gå ned och städa!»
Då han betraktade dessa båda unga, som röda av vinet böjde huvudena samman och logo och klingade med glasen och åto upp varandra med ögonen, bit för bit, fick hans ansikte ett nästan förtvivlat uttryck. Han liknade en man, som grubblar över något av obestämbart värde, som han glömt kvar någonstädes, eller tappat bort, eller blivit bestulen på...
Han sade han, som alla gråhundar, och sådana funnos mest vid hvar stuga, att det kom folk till gården. Nog hörde barnen också på skallet, att gråhunden inte aktade dem stort. "Vov, vov", bara patrask, ska jag mota bort dem tro!" Gråhunden teg ett ögonblick. Han stod kvar på lill'trappan, som föreställde bro utanför stugan. Så sänkte han hufvudet och morrade betänksamt.
JOHAN FLEMING. Således döden! Blott en flyktig dröm min lefnad var, och intet spår på jorden jag lämnar efter mig. O, det är tungt, det är dock tungt att i sin ungdom dö! Sjunde scenen. Johan Fleming. Fångvaktaren. OLOF KLAESSON. Jag måste bort. Har något värf du kvar, som fullborda jag kan? JOHAN FLEMING. Min moder hälsa och skaffa Sigrid en välsignad graf. Farväl! OLOF KLAESSON. Farväl!
Gumman kände också sin underlägsenhet, sitt ohjälpliga undertag, och det steg en glöd upp på kinderna och en brand i ögonen. Jag trodde det var slut mellan honom och Ida, halvviskade den gamla. Nee vars, det är långt kvar ännu, svarade Carlsson, som mycket väl kände, hur han halade in sin rev och att något satt på kroken. Ska ni gifta er då?
Nej, jag var inte ens mörkrädd som barn. Men jag är rädd för Den Oändlige, mumlade han. Jag kan inte rädda er från honom nu god natt! Hon räckte honom sin behandskade hand och han kände sig plötsligt sårad av hennes köld. Helt lätt tryckte han handen och så försvann hon i porten. Han stod en stund kvar och stirrade på huset. Sedan gick han sakta nedåt Norr.
De var nog inte slut på farligheter i den gården så länge där fans någon kvar af den supareslägten, hade Kristina sagt. Barnen hade setat som förstenade och hört på henne. Aldrig hade de varit farligheter så nära som där. De kunde icke förmå sig att tala om för Kristina, som ju ändå visade sig så god och bra emot dem, att det var de själfva, som varit de "förföljda nödårsvandrarna."
Men när gråtodagarna efter honom voro förbi, talade Josef till Faraos husfolk och sade: »Om jag har funnit nåd för edra ögon, så framfören till Farao dessa mina ord: Min fader har tagit en ed av mig och sagt: 'När jag är död, begrav mig då i den grav som jag har låtit gräva åt mig i Kanaans land. Så låt mig nu fara ditupp och begrava min fader; sedan skall jag komma tillbaka igen.» Farao svarade: »Far ditupp och begrav din fader, efter den ed som han har tagit av dig.» Då for Josef upp för att begrava sin fader, och med honom foro alla Faraos tjänare, de äldste i hans hus och alla de äldste i Egyptens land, därtill allt Josefs husfolk och hans bröder och hans faders husfolk; allenast sina kvinnor och barn, och sina får och fäkreatur lämnade de kvar i landet Gosen.
Eftersom nu ett löfte att få komma in i hans vila ännu står kvar, må vi alltså med fruktan se till, att icke någon bland eder en gång befinnes hava blivit efter på vägen. Ty det glada budskapet hava vi mottagit såväl som de; men för dem blev det löftesord de fingo höra till intet gagn, eftersom det icke genom tron hade blivit upptaget i dem som hörde det.