United States or Chile ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hans hjärta klappade snabbare, när han tänkte på vad Rose skulle säga, när han lämnade kuvertet. Hur skulle hon bära sig åt? Skulle hon tacka? Han visste inte vad hon skulle göra. Men hans hjärta klappade hårt av spänning. Det blev emellertid inte som han tänkt. Han kunde inte förmå sig att lämna henne kuvertet. Han hade det i fickan. Han kände på det.
En rock! Inga pengar! Den listige Börevig fick en blick av hat, medan han skar av det sista bandet. Haha! En päls! Vad nu, bror Börevig? Hur mycket i ditt kuvert? Kuvertet visade sig innehålla sextio kronor. Hm. Hur mycket gav en päls på stampen? Skall inte herr Dybedræt prova rocken? Hon kallade pälsen för en rock! Snäll gumma med sin rock och sitt portvin. Men fick man sextio kronor på en päls?
Innestängd på mitt rum öppnar jag kuvertet, som skall avgöra min framtid, och jag läser: »Det pulver, som lämnats oss till undersökning, företer följande caracteristica: Färg: gråsvart. Lämnar spår på papperet. Täthet: betydlig, överlägsen medeltätheten hos grafit; ämnet synes vara en hård grafit. Kemisk undersökning: Detta pulver brinner lätt och utvecklar därvid koloxid och kolsyra.
Hittills hade det ej varit så. Hittills hade han handlat antingen med auktoriteternas tillåtelse eller på måfå eller för ett begär, som lätt och omedelbart kunde tillfredsställas. I fråga om kuvertet med de 100 sorterade frimärkena var förhållandet ett helt annat. Detta var ej detsamma som att köpa karameller eller bakelser.
Till slut gick han fram till henne, räckte henne kuvertet, så att ingen skulle se det i trängseln och viskade: Ta det! Kvickt! Vilket? Kvickt! Han stack det i handen på henne och skyndade mot dörren... Han hade redan hunnit ned i stora trappan då han hörde en röst: Stellan, Stellan! Han visste att det var hon. Han stannade utan att vända sig om. Hon kom fram till honom, stod alldeles inpå honom.
Kom ihåg att du skall ha det bästa bordet. Beställ för guds skull ingen mat i detalj det är högst ofint! utan ge din order till hovmästaren så här: Middag för fem personer till 200 kr. kuvertet. Champagne så att det blir en butelj över per man. En låda cigarrer
Och således förstod Wolfgang strax, att brevet kom från henne. Han slet upp kuvertet med feberaktig brådska. Hon skrev, att allt vore sig likt. Ingen tycktes misstänka det minsta, och hon meddelade, att Cramer plötsligt återkommit till Berlin och återupptagit sin ivriga kurtis av henne. Han följde henne överallt och lät sig ej avspisa på något sätt.
Men när han nu denna lördag stod med silverslanten i sin hand, slog den tanken plötsligt ned i honom: Om jag hade tio öre till, skulle jag kunna köpa kuvertet med de hundra sorterade frimärkena. Också denna tanke var ny för honom, och i stället för att störta till J.P. Anderssons konditori gick han in på sitt rum och funderade.
Han kände med ens, hur han blev stel och styv. Hon räckte honom kuvertet. Vad ska ja med de. Jag samlar inte frimärken. Hon såg på honom. Och så, sekunden efter, hände något märkvärdigt. Hon lutade sig in mot honom och viskade i hans öra: Du ä väl inte ond på mig, Stellan? Han skakade på huvudet, men på ett mycket litet övertygande sätt.
Han höll ett brev i handen och stirrade på det, blek av sinnesrörelse. Han trodde icke sina ögon. Det var samma kära, förställda handstil på kuvertet, som han så väl kände till från de många gånger lästa och omlästa små biljetterna sedan början av sommaren. Vad kunde hon ha att säga honom?