United States or Vietnam ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och vid den låga hyddans dörr sin häst han band Och såg sig om och trädde in Och kom om några korta stunder ut igen Och följdes af Nadeschda då Och lyfte flickan lätt på sadelknappen opp Och svängde sig i sadeln själf Och lät den ystra fålen pröfva sporrens udd Och flög sin kos som natten tyst.
Men han näpser dem, och de fly bort i fjärran; de jagas bort såsom agnar för vinden, uppe på bergen, och såsom virvlande löv för stormen. När aftonen är inne, se, då kommer förskräckelsen, och förrän morgonen gryr, äro de sin kos. Detta bliver våra skövlares del, våra plundrares lott.
Därför måste bergakungen flytta sin kos, och ingen har sett honom på många hundra år. Ja, så säga sagorna. Men nutidens folk undrar hvart hans stora rikedomar tagit vägen och ungdomarne klättra bland bergen för att leta efter bergakungens salar för att se, om där kan vara någon guldslant kvar än i dag. Och det gör det visst.
Förvaltarens stuga var borta; alla verktyg och redskap sin kos; endast kasernen, som skjulet kallades, stod på sin plats, men utrymd och spolierad, så att allt som löst varit var borttaget: dörrar, fönster, bänkar, lavar. Jag tror rent av, att de ha packat in! menade Rundqvist.
Under sådana förhållanden hade hon mindre nytta av Karl-August, eftersom de i alla fall inte kunde studera tillsammans. Ur ren förströelsesynpunkt var Karl-Herman att föredraga och han satt hos henne och tröstade henne så gott han förstod. Men rätt vad det var, flög värken sin kos, ty det var flygvärk, och vad den beträffar, så låter den inte organisera sig.
Mor i Sutre förlorade hastigt sin granna vinteräpplefärg, hennes ansikte blev askgrått och skrynkligt så att man väl kunde se, hur många och långa stunder hon genomlevat. Vreden flög ock sin kos och hon yttrade stillfärdigt: En får tacka greven för påminnelsen. Fast inte var den behövlig. För den dag kommer inte, då jag glömmer vad jag gjort Stava.
Då stod Vid min sida en ros I den höstliga vind, Och förspilld var dess blod Och dess fägring sin kos Och förbleknad dess kind. Men en irrande fläkt Kom från kullen och slog Med sin vinge en gång Den förtynande blott, Och dess stängel blef bräckt, Och hon böjdes och dog.
Se, nu står han där bakom vår vägg, han blickar in genom fönstret, han skådar genom gallret. Min vän begynner tala, han säger till mig: »Stå upp, min älskade, du min sköna, och kom hitut. Ty se, vintern är förbi, regntiden är förliden och har gått sin kos. Blommorna visa sig på marken, tiden har kommit, då vinträden skäras, och turturduvan låter höra sin röst i vårt land.
Detta räcker en timme, och min nedslagenhet går sin kos. För att förströ mig och stilla sömnbegäret tar jag bibeln, vilken tjänar mig som orakel, och öppnande den på måfå läser jag: »Men Herrens ande vek ifrån Saul, och en ond ande från Herren kvalde honom. Och Sauls tjänare sade till honom! Se, en ond ande från Gud kväljer dig.
Och Heleas söner voro Seret, Jishar och Etnan. Och Kos födde Anub och Hassobeba, så ock Aharhels, Harums sons, släkter. Men Jaebes var mer ansedd än sina bröder; hans moder hade givit honom namnet Jaebes, i det hon sade: »Jag har fött honom med smärta.» Och Jaebes åkallade Israels Gud och sade: »O att du ville välsigna mig och utvidga mitt område och låta din hand vara med mig!