United States or Andorra ? Vote for the TOP Country of the Week !
Så långt de kunde se, öppnade sig ett enda stort snöfält, här och där med små runda höjningar, som voro nedsnöade kobbar; himlen var blåsvart i ostkanten och bådade snö; kråkorna kommo flaxande utifrån och drogo åt land för att söka nattkvist; det dånade ibland i isen, som skulle det lika sig till töväder, och skälarne hördes böla ute till sjös.
Carlsson och Flod vandrade en lång stund tysta; Gusten med isbillen först för att pröva om det bar; Carlsson efter med rockkragen uppslagen, kuslig i lynnet efter det hastiga och ömkliga slut hans hustru fått och vilket man nog skulle kasta på honom. När de gått en halvtimma, stannade Gusten och pustade; därpå tittade han sig omkring på kobbar och stränder för att se, var han befann sig.
Morgonen var nu i slutet av juli bländande klar, himlen var blåvit som skummad mjölk och öar, holmar, skär, kobbar, stenar lågo så mjukt smältande i vattnet, så att man icke kunde säga, om de hörde till jorden eller himlen.
Här är han som hemma hos sig; hojar och sjunger; dödar huggormar med sin påk, lockar fåglarne att svara, narrar den flyende haren att sitta; känner älgspår, och vill bestämt gå fram och retas med tjurn. Därpå storma vi ett berg, brant som en mur, och komna upp på platån, där endast några martallar blivit lämnade, se vi havet under oss med sina tusen kobbar och skär.
Morgonen var nu i slutet av juli bländande klar, himlen var blåvit som skummad mjölk och öar, holmar, skär, kobbar, stenar lågo så mjukt smältande i vattnet, så att man icke kunde säga, om de hörde till jorden eller himlen.
Och sittande på stenarne utanför boden sågo de solen gå ner och skymningen lägga sig som ett melonfärgat töcken över kobbar och vatten. Måsarne gingo till vila på tångbanken och kråkorna drogo in åt inre skärgården att söka nattkvarter i skogarne.
I solnedgång låg ön nedanför utbredd i en enda rundblick, med skogar, åkrar, ängar, stugor; och utanför holmar, kobbar, skär, ända ut till havs. Det var ett stort stycke av den sköna jorden, och vattnet, träden, stenarne, allt kunde bli hans, om han ville räcka ut handen, den ena bara, och dra tillbaks den andra, som sträckte sig efter fåfänga och fattigdom.
I solnedgång låg ön nedanför utbredd i en enda rundblick, med skogar, åkrar, ängar, stugor; och utanför holmar, kobbar, skär, ända ut till havs. Det var ett stort stycke av den sköna jorden, och vattnet, träden, stenarne, allt kunde bli hans, om han ville räcka ut handen, den ena bara, och dra tillbaks den andra, som sträckte sig efter fåfänga och fattigdom.
Och sittande på stenarne utanför boden sågo de solen gå ner och skymningen lägga sig som ett melonfärgat töcken över kobbar och vatten. Måsarne gingo till vila på tångbanken och kråkorna drogo in åt inre skärgården att söka nattkvarter i skogarne.
Man spelade sitt domino på ölstugan i all fredlighet; man lånade till varandra än det ena, än det andra till livets uppehälle, ty man kunde aldrig själv gå säker från brist. Det var, nog av, en decemberafton. Snön hade redan fallit och satt sina vita överdrag på kobbar och skär. Det blåste en dubbelrevad märssegels-kultje, och termometern föll. Telegraftrådarna sjöngo jämmerligt om kommande kyla.
Dagens Ord
Andra Tittar