United States or Togo ? Vote for the TOP Country of the Week !
Vad har du fått fatt den där dåren? sade Gisle till Björn. Jag känner honom inte, sa' Björn. Ån såg på modern. Det är min yngre son, sade modern. Du känner inte din hustrus barn, du? sa' Gisle. Björn såg ned på golvet. Ån tittade på fadern, löste upp knytet och tog fram den största stolsfoten. Du är en storkarl att göra pojkar, du! sa' Gisle.
Vi taga ej emot någon, utan att han har åtminstone någon rekommendation. Försök skaffa dig en sådan." Gossen som hade mycket långt hem och således svårt att kunna få någon rekommendation, vände sig med tungt hjärta om för att gå. Då föllo kaptenens blickar på det lilla knytet, som han bar under armen. "Hvad har du där, min gosse?" frågade han. "Mina kläder, herr kapten." "Dina kläder får jag se!
Svara aldrig, om du får stryk af mästarn, för det är välbekommet... Nästa söndag får du komma hem. Weli gick. Knytet vägde så mycket. Det tycktes honom så tungt, långt mer än nyss. Det var visst för det onda samvetet. Han grät vid vägskilnaden; tänk om han skulle springa hem med fiolen, bekänna allt och få förlåtelse? Men nej, det var för sent, solen började redan sjunka. Knytet vägde förfärligt.
När han kommit mitt på golvet, släppte han knytet och slog upp ett skratt, så högljutt att gästerna sågo på varann och hundarna började tjuta på tomten. En dåre, en dåre! ropade de. Det var en dråplig skämtan du skaffat oss, Björn. Kan du göra visor? frågade Ivar Bjesse. Jag har bara gjort en stol. Har du inte gjort visor förr? Jo, men det har gått sönder nu. Vad har du i knytet? frågade Guse.
Han klef åter ned för stegen, som ledde upp till bodvinden, slängde hurtigt knytet på marken och gick in. Men Kajsa var ej derinne. Emellertid tog han afsked af Jaska och systern. Så af qvinnorna inne i huset. Vid brunnen stod mor. Farväl, mor, nu går jag. Farväl, barn, haf Gud för ögonen! Hvar har du knytet? Weli rodnade. Der ligger det.
Det är så gott att jag städar först som sist, tänkte hon. Någon nattaro blir det i alla fall inte, förrän pojkarna kommer. Och så slipper en se lorten i morgon. Hon ställde sig med korslagda armar framför bordet. Knytet var borta, fat och tallrikar tomma. Det får en säga till hans heder, sade mor i Sutre, att han tar vara på smulorna. I jistineje, fattiglappen!
Bort med den således. Han öppnade. Men hvad! Der fans ingen fiol. I stället tre stora vedklabbar och två små papperspaket. I det ena var nya testamentet, i det andra en hop smörgåsar, präktiga, hårda, svarta hålbrödssmörgåsar med »bondost» på. Weli sväljde med smörgåsarne sin gråt och sina bekymmer och fortsatte vägen med lättare hjerta och utan djupare samvetsagg. Knytet var nu helt lätt.
Dä va riktit vackert till å se på, sali frun, när hon lå där vit och fin mä dä lilla knytet på armen. Å hon grät å bara glädje och ingenting kunde hon säga annat än: Ja har ett barn, ja har ett barn, Kerstin! Ja har en gosse, Kerstin Å så grät hon igen. Ja, ja ska aldrig glömma dä, om ja så blir hundra år, hur hon lå där och grät och sa: Kerstin, ja har ett barn, ja har en gosse. Å dä va han!
Han hade redan emottagit flere förmaningar att ej vara så drumlig, så tanklös, så lat. Utan utmärkt på allt vis. Den lille hörde på, men orden susade förbi hans öron som en vind. Han tänkte på annat. Han förstod ännu icke afskedet. Då modren slutat, bad hon honom göra knytet i ordning ... de nya kläderna hängde på bodvinden. Barnet gick till boden, klättrade uppför stegen och kröp in.