United States or Comoros ? Vote for the TOP Country of the Week !
Vi få stiga opp och göra eld igen, jag ser ingen annan råd. Om vi hade en kortlek bara, så kunde vi ta en tolva; du har väl ingen, du? Nej, inte jag, men jag tror jag vet var Kvarnöarne ha sin, svarte Gusten och klev ner ur sängen, kröp på jordgolvet under sista laven och kom fram med en något begagnad kortlek. Pastorn hade slagit eld, lagt enris på spisen och tänt en ljusbit.
Där, på örngottsvaret, såg han en stor flottfläck från kosmetiken i sitt hår. Den bruna fläcken fyllde honom med äckel och avsky. Jo, han var en dålig mänska. Han var en förtappad varelse. Han frös så att hans tänder skakade, då han klev i sängen. Hans farmor stoppade om honom, blev sittande på sängkanten och läste ännu en bön.
I detsamma öppnades dörren och Hilmér klev in. "Vad är det för väsen här inne?" frågade han. "Det hörs ju över halva sta'n." "Hilmér!" skrek Erlandsson. "Gudskelov att du kom! Rädda mig! Jag har paraffinerat mig i ansiktet så att Dolfi inte känner igen mig, och inte vill hon titta på födelsemärket heller. Och nu låter hon polisen ta mig. Hilmér, gamle vän! Säg att du känner igen mig."
När han gått, steg generalen till häst, tog en omväg och kom först till galgen, klev upp bakom galgen och väntade på sin gäst. När denne kom, klättrade han genast upp på galgens framsida och höll fram soppskålen åt benranglet. Behagar det ärade liket litet soppa? sade han muntert. Den är för varm, morrade den gömde generalen.
Han klev därför mycket försiktigt fram till getingboet och tände en sticka för att sätta eld på rökoffret. Men i detsamma kom en geting krypande ut ur boet. Ahlbom såg getingen, såg den utan blida ögon och tog för givet att getingen såg honom på samma sätt, och som han alltid hyllat principen att det är bättre att förekomma än att förekommas slog han till.
Ja si, Carlsson, att äta i stugan, farhågade gumman, under det hon klev över stättan, så lär det nog väl inte gå för sig. Folket är inte sådant numer, att de skulle lida att man åt annerstans än med dem i köket; det vågade inte Floden en gång på sistone, och Gusten har aldrig torts på det; och gör man det, så är de så golika att göra spektakel med maten, och så sätter de sig på tvärn.
Men den gode mannen var tydligen van vid åtskilligt, han klev lugnt över dammborsten och sophögen, satte sig i sängen, stack ett stycke tobak i munnen och lade en tidning utbredd framför sig att spotta på. Väntar du främmande? frågade han sömnigt. Och David fann att han måste röja en del av sin hemlighet, annars var han inte övertygad om att de fick vara ensamma.
Helst för de andra. Utan det är väl bäst en lunkar på. För sig själv. Så får en väl vända sig om till sist och titta efter, ocken lunk de andra ha hållit. Och tänker en ännu längre. Och minns! Hur en gick därnere i Bohus som en annan fiskartös, långbent och smal i midja. Och klev i båtarna bland karlarna och nojsades. Och så pojken förstås, som skulle komma hem vid första go'vär.
Tre timmar allena vid Gruvkärret, Daniel och flickan Hon trampade fram genom ungskogen som en älg, klöv och krossade hämmande grenar, klev med högt lyftade ben mellan stubbar och rötter och klev aldrig fel.
Men allra helst uppehöll han sig vid lotsutkiken, där mamma satt med sitt arbete, och där bad han henne berätta allt vad hon visste om sjön. Han var överlycklig, när han lärde sig springa barfota på klipporna, och han drog i sina små byxor och klev på sina fina fötter så försiktigt som en liten prinsessa. Men när man skulle gå långt, då bad han att bli buren.