United States or Pakistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
I den kalla världsrymden har den så afkylts och nu i dag är det blott den inre kärnan, som ännu glöder. Detta är ju en sak, hvari vetenskapen i våra dagar är alldeles enig uti.
Ynglingen vi kunna ju kalla honom Ambrosius hade begifvit sig från Stockholm till denna något aflägsna mötesplats, klädd i lätt sommarkostym, hvilken han gjort ännu lättare genom att lemna sin öfverrock qvar i Kristiania.
Ej heller skolen I låta kalla eder 'läromästare', ty en är eder läromästare, Kristus. Den som är störst bland eder, han vare de andras tjänare. Men den som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd. Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som tillsluten himmelriket för människorna!
Om nu Edom säger: »Ja, vi äro förstörda, men vi skola åter bygga upp det ödelagda», så svarar HERREN Sebaot: »Väl må de bygga upp, men jag skall åter riva det ned, och så skall man få kalla det 'ogudaktighetens land' och 'det folk på vilket HERREN evinnerligen vredgas'. I skolen få se det med egna ögon, och då skolen I säga: 'HERREN är stor utöver Israels gränser.»
Korten voro för honom trupper, en batalj kunde han kalla en process och en process åter en robbert; han spelte ut ett kompani, ryckte fram med en trumf och gick i elden med sitt memorial.
Hon lät ta kläderna av sig, kasta täcken och fårfällar över sig, elda upp med långved, men frös ideligen. Därpå lät hon kalla på Gusten, som satt ute i köket. Är du sjuk, mor? frågade han med sitt vanliga lugn. Nu är jag där, svarte gumman pustande, och jag går aldrig igenom. Stäng dörrn och gå i chiffongjén. Nyckeln ligger bakom kruthornet på hyllan, du vet! Gusten blev nedslagen och lydde.
Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som voro bjudna; men de ville icke komma.
Och innan hon hann besinna sig, hade hon gifvit den guldlockiga en smällande örfil. Ett utrop af bestörtning hördes i detsamma från närgränsande rum, där en hel mängd fruntimmer voro samlade. Den guldlockiga brast i gråt. Sara sköt henne ut genom dörren och stängde den. Gammalpiga! de hade vågat kalla henne gammalpiga!
Hon hviskade Bellas namn och kyste hennes bleka kinder. Ack, hur denna dvala var lik döden! Så låg också hennes mor, sedan lifvet flytt, och ingen, ingen kärlek kunde kalla henne tillbaka. Hvad doktorn dröjde! Hanna kände sig nära att svimma af ångest och trötthet. Hon kunde ej ens gråta, det skulle varit en lättnad. Ändtligen hörde hon steg och såg honom komma. Strax efter honom steg Bertha in.
Stackars litet barn! tänkte mamma, och åter förgrymmades hon i sitt hjärta, när hon tänkte på alla trumpna människor, som förstöra de smås glädje. Stackars litet barn! Hur ska' det en gång gå dig i världen? Och för att riktigt trösta Sven och kalla hans glädje tillbaka, sade hon: »Det var en otäck och led gammal gubbe. Riktigt led var han.»