United States or Indonesia ? Vote for the TOP Country of the Week !
I kapitlet Den sista nattvandringen , som även i övrigt företer flera olikheter, låter Rydberg i första versionen Erland sedan han stött jaktkniven i Sorgbarns bröst och sagt den lille »pilgrimen från helvetet» farväl för alltid vid sin hemkomst till slottet finna fru Helena och den lille Erland slumrande i dödens sömn.
Du vill väl icke min moder något ont? Tänk ej på hennes trygghet, tänk på din egen, sade riddaren. Nå, lyder du, eller vågar du trotsa? Herr Erland, jag lyder... jag lyder gärna. Men lova... Tyst! ropade riddaren och drog, ur stånd att längre dölja sin sinnesstämning, jaktkniven ur slidan.
Assim är utan vapen, nåd åt Assim, ropade Singoalla och förde händerna vilt genom sitt hår. Är du vapenlös? sporde Erland och sänkte sin hand. Ja, svarade Assim, men jag är en man. Erland kastade jaktkniven i gräset för att efter nordisk sed utan vapen kämpa mot vapenlös.
Han löste den från Käcks hals och lade den under örngottet i sin säng. Då borde han drömma om den, som flätat blommorna. Om detta hopp uppfylldes eller ej, är ovisst; men följande morgon pådrog Erland åter sin högtidsdräkt, spände kring livrocken en präktig gördel med slida för jaktkniven och gick till skogs, till kullen vid bäcken. Skönt och ensligt var där på stranden vid kullens fot.
Han bär sina sämsta kläder, och icke ett enda mynt finnes i fickan på hans slitna livrock. Gördeln, som omsluter hans liv, tillika med jaktkniven, som hänger i gördeln, är det enda ting av värde, som han medtagit från sin faders borg. Främlingarnes hövding hade sagt till riddar Bengt och patern, att hans folk skulle avtåga följande dag vid middagstiden.