United States or Burundi ? Vote for the TOP Country of the Week !
Vinden blåste skarpt och kändes gå mitt igenom ryggen, slet i hårtestarne och isade näsborrarne; halvspringande kom hon ner på isen, åkte ut på den gungande skivan, hörde den torkade vassen susa om öronen, knäckas under fötterna, och hon slog ikull på en infrusen vakare; reste sig och sprang igen, som om döden varit efter henne och bränt henne i ryggen, nådde andra stranden, men gick mitt igenom isen, som av det utfallande vattnet lagt sig som fönsterrutor på dybotten och som klingande och krasande brusto under hennes tyngd.
"Och hör du", skrek han omsider, "Hvar fick du ett sådant mod? Det där är från forna tider, Det där har vuxit i blod. Jag ser det ej första gången I dag, jag har känt det förut. Jag såg det hos mången, mången I själfva hans dödsminut. Jag sett det, där Finlands fana Gladt fläktat på segrens fält, Jag sett det på nödens bana, I slagnas isade tält.
Likasom skaror af gäss, då på sväfvande vingar de lämna Nordens isade sjö, påkalla hvarandra som oftast, Lättande flyktens besvär med sånger och växlade tillrop, Så framsväfvade skyttarne nu på de snöiga fälten, Medan än en, än en annan af dem förtäljde i korthet Någon förnöjande bragd, den han öfvat själf eller hört blott.
Kölden stack rakt genom yllevantarna och strumporna. Det isade kring knäskålarna och på vaderna över stövelskaften. Men det var en skön smärta. Mot detta kalla, gnistrande vita kommo från alla kanter svarta figurer med händerna nedstuckna i fickorna och näsan i rockkragen springande mot skolan, där de höga fönsterna i bönsalen lyste som kyrkan en julotta. Jo då. Kanalen ligger redan.
Ni få inte hindra mig. Sprid er åt olika håll och försök sedan att hinna upp Valdemar. Jag skall stå kvar här med mina tärnor, och taga mot drottsvikaren, brodersvikaren, med de hatfullaste ord, som en kvinnotunga kan hitta. Hon försökte med sina omfamningar att återväcka en glimt av hans forna ömhet, men det isade genom armarna.
Kölden isade henne, fukten trängde sig på henne genom kläderna, men hon kände ingenting; den feber hon nu kämpade mot värmde henne och brann som eld i ådrorna. Så låg hon kanhända en halftimme sanslös. Men en rörelse inom henne väckte henne och tvang henne att stiga upp. Det var som en öken hela verlden, hemmet, allt. Hon var så ensam. Nu först förstod hon herrskapet. De hade insett allt.
Vinden blåste skarpt och kändes gå mitt igenom ryggen, slet i hårtestarne och isade näsborrarne; halvspringande kom hon ner på isen, åkte ut på den gungande skivan, hörde den torkade vassen susa om öronen, knäckas under fötterna, och hon slog ikull på en infrusen vakare; reste sig och sprang igen, som om döden varit efter henne och bränt henne i ryggen, nådde andra stranden, men gick mitt igenom isen, som av det utfallande vattnet lagt sig som fönsterrutor på dybotten och som klingande och krasande brusto under hennes tyngd.