United States or Curaçao ? Vote for the TOP Country of the Week !
Harry Taylor betraktade sin kollega med djupt ogillande. "Du är ett av de största fän, jag någonsin fått förmånen att ha inom skotthåll. Är det verkligen omöjligt att bli av med dig?" "Absolut!" försäkrade Bob Hyes. "Men jag hittade den här prissen. Alltså är han min." "Jag hittade både dig och honom, alltså lämnar jag er inte." Harry Taylor funderade ett ögonblick.
Jag avlägsnade mig diskret innan han kom ut, fastän det nog skulle ha varit intressant att få studera hans fysionomi då." "Hör du, Suvaroff, som sitter nära fönstret. Säg till mig om du ser Bob Hyes komma hit!" Harry Taylor satt med ansiktet dolt i händerna hopsjunken på en dikesren långt borta från världen, när van Weide kom körande vägen förbi i sin bil. "Hallå, Harry!
Jag har inte rört honom ens. Jag överlämnar åt lägre stående intelligenser att slåss med kniv och skjuta skarpt. Jag duellerar med hjärnan, ett farligt vapen, som varken du eller Hyes eller ens Reeves har tillgång till." Han lyfte huvudet ur händerna och tände sin pipa. "Min själ är matt i dag och jag kan tydligt höra sfärernas musik och jag vill helst vara i fred.
Och förresten är min tid dyrbar och jag hade inte råd att slösa mera av den på ett sådant föremål som Bob Hyes. Alltså beslöt jag att söka träffa en överenskommelse med Bob. "Bob", sade jag. "Falskspelare", svarade han. Men jag fäste mig inte vid det. "Vi är i Frankrike nu, Bob", sade jag. "Jag önskar, att ni vore i Gehenna. Charley och du finge singla slant om den hetaste platsen."
En brylling till min hustrus första eller andra man, vilket det nu är. Han är sårad, och kolar snart av. Låt inte oss hindra dig. Generalen väntar." "Jag har inte hjärta att lämna dig i din djupa sorg", sade Bob Hyes och steg av hästen. "Jag låter generalen sköta sig själv. I stället skall jag hjälpa dig att ta emot din fasters sysslings sista ord. Och de näst sista också."
Stål slog mot stål, trycktes in i varma, skälvande kroppar, och marken var översållad med sargade lik, utstungna ögon och avhuggna lemmar. Till sist var det tyska motståndet brutet och ett oordnat återtåg tog vid, medan fransmännen satte i gång ett energiskt förföljande. Puh! Det där får vara nog för den här gången. Det var väl en livfull skildring, eller hur, Bob?" "Fin!" svarade Bob Hyes.
Bob Hyes, representant för Arizona Kicker, lade upp även vänstra benet på bordet, flyttade maggördeln på sin cigarr ett stycke längre in, talade och sade: "Hemma i Arizona känner jag en karl, som gärna betalar tusen dollars för att få läsa vad jag skriver." "Blind, förmodar jag!" högg Harry Taylor, Montana Screamers förhoppningsfulle unge man, in.
Tag en cigarr till! Jag är inte rädd om dem." I detsamma kom Bob Hyes galopperande över kullen och höll med ett belåtet leende in hästen när han fick syn på Harry Taylor. "Hallå, Harry! Vad har du för dig? Leker du sjuksköterska?" "Säkert!" svarade Harry Taylor. "Förresten var det bra, att jag fick tag i dej. Du skall genast ge dej av till general Joffre.
Ge dig genast i väg till högkvarteret! Sno dig! Skynda! Hasta! Nå, är du där än?" Bob Hyes gjorde ingen min av att lämna platsen, men granskade i stället den sårade med synbart intresse. "Vad är det där för en prick, som du håller på med?" Harry Taylor lät med utmärkt skicklighet en tår rulla nedför sin solbrända kind. "Det här? Det är en kär släkting.
"Det var ju roligt att ni fått tillbaka er livslust. Far i frid." "Ja", sade den sårade. "Jag måste leva för att komma hem och berätta om allt det underbara som jag upplevat." Sjukbärarna togo åter på sig sina selar och lyfte sin börda. Harry Taylor besteg sin motorcykel och Bob Hyes sin häst. "Det var sant", sade Taylor innan han satte i gång motorn.