United States or Macao ? Vote for the TOP Country of the Week !
Utsträckes betraktelsen af folkökningens verkningar öfver någon längre tidrymd, blifva konseqvenserna så påtagliga, att vår författare hvarken kunnat eller velat tillsluta sina ögon härför. Men låtom oss nu höra, huru han reder sig ur denna svårighet.
Det var sent på qvällen, när Hanna gick. Hon medförde intrycket af en sympatie, som drog henne till tant Karin, och kände att hon gerna ville se henne igen. Bellas tillfrisknande gick framåt, om också med små, små steg. Hon fick stundom sitta upprätt i sängen, stödd af mjuka kuddar, men hon fick hvarken läsa eller syssla med något arbete. Och tiden blef henne ofta lång.
Långt nere i salen befunno sig ett par herrar i civil dräkt; de samtalade ifrigt hviskande under hela föredraget och det var tydligt att den ene, en grufingeniör, hade åtskilligt på hjärtat som alls icke stämde öfverens med hvarken »geniets» eller den förtorkades åsikter i ämnet. »Den gröfsta lögn,» hviskade han ibland. »Humbug,» ibland. »Sancta simplicitas,» en annan gång.
Och så rummet med hvilstolar och draperier, chäslong och bokskåp... Ingenting fattas... Mer än fågeln i buren, förstås!» »Hyresgästen, menar du» det sades i en iskall ton »åh han kommer nog. Jag skall annonsera mellan jul och nyår.» Hon var en smula blekare än vanligt, men fullkomligt lugn. Sonens sarkasmer tycktes hvarken framkalla vrede eller ledsnad.
Så är konsten hvarken akademikernas tjänarinna åt andra ändamål eller fosforisternas själfändamål: fritt, vid vetenskapens och religionens sida, tjänar hon de makter, som leda mänskligheten på dess bana genom tiderna.
Es. 66:1-5 synes visa, att Herren icke skall, åtminstone i begynnelsen, blifva synnerligt belåten hvarken med deras tempel eller offrande, ej heller i allmänhet med dem sjelfva. "Himmelen är min tron" o.s.v., "hvilket är då det hus, I skullen bygga åt mig?" v. 1. "Deras själ förlustår sig med styggelser, så skall ock jag välja deras ofärd."
Hvarken kapital eller inflytande eller akademisk lärdom eller alla förenade ha visat sig vara i stånd att täfla med den energi och okufliga vilja, som framväxa ur den alltbesegrande fattigdomen.
Det låter kanhända en smula trivialt att erinra om, det arbetet är till för arbetarens skull och icke tvärt om. Men det triviala i denna och dylika sanningar ligger egentligen deri, att de utgöra en obehaglig påminnelse om något, som borde vara, men icke är. Den sista bland de framstälda invändningarne hvarken kan eller vill jag söka affärda lika lättvindigt som de föregående.
Hvartill skulle det tjäna? Jag har i alla fall hvarken tid eller lust att inlåta mig på onödiga experiment. En sådan barnslighet vore ju redan ett steg till förändring. Där hade vi det, visste jag inte det! Månne icke Agnes ändå blef litet förbryllad, fastän hon ej ville visa det. Visserligen skrattade hon, men, såsom det föreföll mig, något tvunget. Sedan blef hon hastigt allvarsam. Men hör ni!
Jag vill aldrig för andra erkänna dina svagheter. Du har varit så säker på, att jag var en nolla. Du vet hvarken hvad jag tänkt eller känt. Om mitt förflutna vet du intet. Du har varit så säker på, att jag aldrig lefvat. Du känner mig icke. Hå, du tror, jag är liten. Därför tror du, jag skall anse mig förskjuten, när du icke bryr dig om mig.