United States or New Caledonia ? Vote for the TOP Country of the Week !
När konstaplarna gått, steg Erlandsson långsamt fram till Hilmér, spände ögonen i honom och sade sakta och tydligt: "Ge mig tillbaka mina pengar!" "Vilka pengar!" svarade Hilmér oskyldigt. "Ge mig tillbaka pengarna, annars så....", sade Erlandsson hotfullt. "Men du har ju i vittnens närvaro erkänt...." Då slog Erlandsson till, men Hilmér visste vad som komma skulle och vek undan.
RHAISTES. Klokt länkar du förbi hvar fråga dina svar Och har, fast synberöfvad, lärt försiktighet; Dock vet, att själfva ormen, hotfullt slingrande, I tämjarns fåfängt väjda kärl kan tvingas in Och lära sig att villigt lyda hvarje vink. Så skall ock du omsider finna, att din konst Ej båtar mycket, när mot mig du öfvar den. TEKMESSA. O, låt mig gå! RHAISTES. Ja, sen för dig du redogjort.
Den rikliga fängelsekosten i förening med det ovana stillasittandet hade kommit både kropp och ansikte att svälla upp till blekfet pussighet. De förut väderbrynta kinderna voro nu mjölvita och mot denna sjukliga blekhet stack ögonbrynens breda, svarta rand av på ett sätt, som gjorde ett hotfullt, brutalt, obehagligt intryck.
Nyss i salen märkte jag nog, hur hotfullt de stirrade mot högsätet. Inte heller har det undgått mig, att gårdshunden blivit instängd. Och i stallet bultar det, som när någon skaftar en yxa. Vem skulle våga ett nidverk i den gård, där Inge sover? frågade Ulva och såg upp. Allt detta finner du bara på för att locka bort våra tankar och slippa berätta någon saga. Du kan ingen!
Och var det bara klockorna som ringde, ringde icke hela kupolen? Hur var det, rörde sig icke hela den tunga, svarta kupolen långsamt av och an likt en svängande domens jätteklocka... Jo, den svängde hotfullt av och an, den dånade och sjöng och ringde in domens dag, och det var icke för tidigt, människorna kunde snart ha syndat nog. Och kring kyrkogårdstrappan trängdes folket.
Han stampade till, svängde hotfullt med armarna. Så vände han sig om och började raka ihop askan på härden. Sade: Jag ska vara liksom förlikt med greven nu. Jaså. Ja, sade han och gick med tunga steg mot dörren. En ska inte förhäva sig. Här har jag gått och ilsknat i runda tio år. Så jag har haft ont av det själv. Och andra med. Han lade handen på dörrklinkan.
Mot henne stod rotad med hälarna Casimir Brut, knäna svagt böjda, den mäktiga ryggen i en kurva och huvudet framsträckt, armarna krökta och sakta svängande och de präktiga nävarna redo att taga ett livtag. Det såg ut att bli ett verkligt spektakel, hotfullt, besynnerligt och högst intressant.
Och då åskan går! Miskunda dig, Gud! Vilken blixt! Riddaren ville stiga upp. Hans ögon voro hotfullt riktade på gossen; men patern lade hejdande sin hand på hans arm. Även patern var förvånad, när han hörde Sorgbarn sjunga och såg honom knäböjd knäppa med fingrarne på glasbitar, som han framtagit ur sina kläder och lagt på golvet.
Jag skyndade i hennes spår, jag ville I mina armar sluta än en gång Den afgud, som mitt hjärta evigt famnar. Jag nalkades, hon såg tillbaka då Och höjde hotfullt varnande sin hand; Förisad stod jag kvar på hennes bud, En blodlös bild, ur marmorns klyfta huggen, Lik sångaren i Plutos dunkla borg, Då natten tog hans Eurydice åter.
Det blev rätt folktomt på gatan, där jag gick fram med Polly ringlande bakom mig; men på ett respektfullt avstånd följde en alltmer tätnande folkmassa. Så syntes en pickelhuva lösgöra sig ur massan och en poliskonstapel närmade sig hotfullt om än något tveksamt. "Vad är det?" frågade han och pekade på Polly från tio meters avstånd. "Det är en boaorm", upplyste jag.
Dagens Ord
Andra Tittar