United States or Comoros ? Vote for the TOP Country of the Week !
Se, hjälmen bär jag redan. EUBULOS. Härligt pryder den. EURYSAKES. Fäst noga alla spännen. EUBULOS. Detta pansar är, Som om för dig det vore smidt, så passar det. Hur lik du är din fader nu i denna stund! Mitt öga tåras, fast mitt hjärta fylls af fröjd. TEKMESSA. Hvad görs, hvad förehafves, vapenkläds min son?
Därför äro mina män trälar, men jag ensam är fri, ty jag har ingen längtan och jag älskar ingen kvinna och ingenting under solen. Högkvinna, när talade någonsin till dig en så fri man? När stod en så lycklig människa på din grav? Här offrar jag åt dig mina trältecken: hjälmen och svärdet. För mig må världen gå, som den vill. I ro skall jag njuta mina år.
Ej bjarmen var min ovän, för hans skull ej Mitt lugn mot hafvets stormar jag bytte; Jag drog mot den, som gäckade fräckt mitt bud Och gjorde min svurna ed till en lek. Träd fram med slutna hjälmen du man, hvars dåd Blott svagt med tungans gissel jag agar, Ett annat språk jag önskar att tala nu, Med skarpare egg det biter kanske.
Hjälmen på ännu under sömnen, skölden över bröstet, svärdet under huvudet och handen om svärdsfästet! Den andra flocken skickade han tillbaka till väringegården, men åt de övriga gav han full frihet ända till midnattsringningen. De hängde muntert armarna om halsen på varann och stämde upp sången till en nordisk danslek, men flera gånger måste de släppa varann och bryta den långa kedjan av armar.
Den timme, som Annæus Domitius anslagit åt sin vila och vederkvickelse, var förfluten. Han iklädde sig hjälmen och harnesket, omgjordade sig med svärdet och lämnade sitt tält. Kort därefter sågs han, omgiven av tribuner och centurioner och ledsagad av sin trogne historieskrivare, begiva sig ut att aktgiva på förposterna och fiendens ställning. Biskop Petros följde honom.
Just som han fattade om den, blossade ett sken upp ur ässjan och stack honom väckande i ögonen. Är det så ni sköta er syssla? sade han till smederna. Om jag för en kort stund slumrar till i en meningslös dröm, genast hålla ni upp att arbeta. Ändå är hjälmen långt ifrån färdig, och vad det lider ha vi kväll. Ja, svarade smederna och stödde sig mot sina släggor.
Smederna funno den missprydande och tung och ville knappt slå fast nitarna, men han tvang dem att fortsätta med arbetet. Trött av nattvaket och dagens många ovanliga bestyr sänkte han småningom hakan mot bröstet och somnade, som han satt på kubben. Ännu i drömmen såg han smederna vända hjälmen över städet och hamra på nitarna.
Spegla ljuvligt din mildhets stjärna i det stål, som vår panna kröner, faderlösa och arma att värna! Så snart de hade slutat, fortsattes sången av de eftersta riddarna nere vid myren. Kristus, hör dina riddares böner, hör oss alla, som ropa ur tiden, människors döttrar, människors söner! Giv oss friden, friden, friden! Magnus band av hjälmen.
Det var den utskrattade, som nyss befallt över dem alla, Folke Filbyter, hövdingen, sjökonungen. Han satt borterst i lyftningen, en halv manshöjd ovan rorgängaren och en hel manshöjd ovan det andra skeppsfolket. Mitt på hjälmen reste sig en havsörns uppåtböjda vinge, som gjorde honom ännu högre, och ändå föreföll han icke att rätt passa till en så ansedd plats.