United States or Turkmenistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men hon längtade så brännande efter en människa, och Knut Herman hade lofvat komma. Det kunde icke ringa på entréklockan utan att hon sprang till dörren för att öppna och se, om det var han. Minuterna svällde och svällde. När skulle denna evighet taga slut? När skulle hon få dö? Nu ringde det. Nu måste det ju vara Knut Herman. Hon gick nedför trapporna och öppnade.
Dödens djupa allvar bor i dina purpurröda Drömmar . Lifvets röda glädje strömmar djupast i Memento mori . Elsa Finne satt i sitt arbetsrum och stirrade mot väster, där solen gick ned. Framför henne på bordet låg ett bref från Knut Herman. Han skref: Jag träffade nyss Ivar Mörcke, och vi talade om dig. Han sade, att han så gärna skulle vilja göra din bekantskap.
Månaden gick som en vecka utan en mulen dag, Knut Herman återvände till hufvudstaden, Elsa till Tibble, och brefväxlingen började på nytt. Det blef vinter med mörker och arbetsfeber, det blef vår med sol och snödroppar, det blef sommar, och allt stod i blom, och Elsa Finne vann med ett nytt verk plötsligt namn som en af sin samtids främsta berätterskor.
Det är icke längre någon så stor glädje att se honom. Det gläder mig nästan mer att se Knut Herman. Hur han menar, det vet jag åtminstone. Vi ha redan hunnit tråka ut hvarandra, I. M. och jag, därför att vårt förhållande till hvarandra är skeft och halft. Men om jag gör goda arbeten och får ett namn, så är det troligt, att vi framdeles bli vänner.
Jag blir icke någon hel människa, förr än jag träffar på denne. Och finner jag honom aldrig, kunna mina möjligheter aldrig utvecklas till hvad de borde bli. Knut Herman har varit något sådant för mig, men på sista året var det som om vi drifvit ifrån hvarandra. När jag träffade Ivar Mörcke, hoppades jag på nytt.
Jag är klumpig, jag är ofin, jag är obehagligt larmande, jag är simpel, jag är allt hvad en kvinna af verklig själsadel aldrig kan bli. Och detta icke emedan jag i grunden är simpel det är det förfärliga utan emedan jag är så skygg, att jag alltid slår öfver till den värsta onatur och blir grof, när jag vill försöka vara ogenerad. Knut Herman var här i kväll.
Ofta hade Knut Herman velat öfvertala henne till att flytta till hufvudstaden och intaga sin plats i kulturlifvets brännpunkt, eller att åtminstone komma dit någon gång på besök, göra bekantskap med den unga vitterhetens målsmän, låta fantasi och sinne uppfriskas af musik och konst han målade allt i frestande färger både skriftligen och muntligen; och nog hade det lockat henne, och ofta hade hon tänkt resa, men i sista stund hade hon alltid hållits tillbaka af en oförklarlig, instinktiv ångest.
Jag skall ! Jag skall bli mig själf lugn, stilla det allvar, som de gamla florentinska mästarna brukade ge sina porträttfigurer han talade åter om det i går. Låt nu se, att du uppför dig hyggligt som en stillsam gammal kvinna nästa gång du råkar Knut Herman, så att du icke slår öfver i pojkaktighet. Det passar dig icke. Efter nästa sammanträffande skall det kräfvas räkenskap af dig.
Nu kommer jag icke på två dagar. Ja, icke lär det bli bättre af det! Han log så att hela ansiktet klarnade. Blir det icke bättre af, att jag är borta? Nej. Vi måste le båda. Nå, adjö i alla fall. Ett handslag, och han gick. Nästa gång han kom var Knut Herman hos mig. Jag tyckte, att jag icke sett Ivar Mörcke sedan en evighet tillbaka.
De böcker, unge Herman sades ha utgifvit, hade ingen människa läst, de tillhörde alltså utan tvifvel »den usla litteraturen», som med fog lystes i bann af den tänkande kritiken, och borgmästaren kunde för sin del icke finna annat, än att ung Hermans uppträdande i Tibble var en oförsynthet af gröfsta art.