United States or Yemen ? Vote for the TOP Country of the Week !
Mor i Sutre öppnade. Det var återigen haltebolinken. Ja, I ska få, ropade hon och slog med båda händerna. Tåla dig! Tåla dig! I ska få båda två Halten stammade: Sku sku skulle bara säg att vi vi vi blitt fler. Fyra stycken. Det var då håken, muttrade moran, smällde igen dörren. Men när Valborg bar ut vällingen och brödtärningarna till strykarna, hade talet vuxit till halva dussinet.
Då och då kunde väl en misstanke vakna inom henne om halten af hennes känslor; hon var icke blind för att den unga flickan i sitt tal när det gällde William inlade en ängslig reservation, som om hon alltid ville hålla sig en bakport öppen; men modern kväfde sjelf denna misstanke, som ofin och ovärdig. Hon såg ju hvarje dag hur lyckliga de voro; och i Almas smekningar fans det ingen reservation.
Det mindes han inte; det kunde ha varit nyss, det kunde ha varit en bra stund sen. Han hade hört flickan be Daniel följa sig upp på vinden. Sväran sade: Vad grinar du åt? Det är fästfolk, så det angår dig inte. Nehe, sade Halten, vände sig åter till gumsen. Sväran frågade: Vad ärnar du göra med gumsen? Det är gamlans. Den vill hon inte mista för livet. Han svarade ingenting.
Han varsnade sväran och de stirrade en stund på varandra, lika slöa båda. Halten sade: Han stångas den djä-djä-vuln. Gör han? sade hon likgiltigt. Och frågade: Danjel är inte här, inte? Hon förklarade, vem Daniel var, beskrev noga och utförligt innan Halten förstod. Då flinade han. Är det han, så är han väl på vind med den granna jäntan, di kallar Va-valborg.
Han visste icke förklara de känslor han rönte: det var något outsägligt och hitintills aldrig anat, när Eusebia sålunda biktade för honom. Hon gjorde det i en ton av barnslig okunnighet om rätta halten av det, som hon yppade, och likväl klädde sig hennes bekännelser i en mystisk dräkt, liksom om språket icke ägt ord för att med klarhet uttrycka dem.
Halten stod upprätt på grindstolpen som en fågelskrämma, vajade med slaka armar och slankig hals, grinade förläget. Valborg dröjde, oviss om hon borde lämna tennet i sticket. Sade: Det var fler än I sa. I sa bara fyra. Raggen torkade sig om munnen, räckte stopet till grannen. Det kom fler, sade han, kastade sig på sidan och blickade utåt vägen, som om han väntat ännu fler.