United States or Ethiopia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Du är stor du, och måtte hjälpa oss", tillade hon, då pojken bara hvisslade och inte tycktes höra på hvad hon sade. "Huta åt hunn på rappe!" Maglenas röst blef befallande. Gråhunden tog intryck af den. Han stod som skamsen. Pojken steg ner från trappan, sparkade lös en isklump och kastade den midt i gruppen.
Men nog för det, att man kunde ha ögon och öron med sig och se hvad det skulle bli af den, som obekant och utan hundgåfvor att nosa sig till allting, gaf sig utom gården i ett sådant väder. Gråhunden skällde, kort och dämpadt skadegladt, nästan som om han skrattat för sig själf. Han vände bort hufvudet, ruskade på sig och morrade, lite lagom hotande, då Ante kom ut och började ropa och regera.
Han sade han, som alla gråhundar, och sådana funnos mest vid hvar stuga, att det kom folk till gården. Nog hörde barnen också på skallet, att gråhunden inte aktade dem stort. "Vov, vov", bara patrask, ska jag mota bort dem tro!" Gråhunden teg ett ögonblick. Han stod kvar på lill'trappan, som föreställde bro utanför stugan. Så sänkte han hufvudet och morrade betänksamt.
En bra hund fick vara på sin vakt just sådana styggvädersdagar då båd' varg och räf, och uf och uggla kunde söka sig fram till folkboningar. I dag hade nog gråhunden äfven en annan orsak att vara misstänksam. Den där geten, som gick och hofverade sig som hund, hade nästan retat vattuskräck på gråhunden, när hon gaf sig till att gå in i stugan och bli där öfver natten.
Den träffade hunden, som gnällande och med en hatfull och skrämd blick på Grels, pojken, gårdens äldste son, lommade iväg ut genom grindöppningen. Grels gjorde som gråhunden, tog vägen ut genom grinden, men sneglade lömskt tillbaka. Han såg huru barnen där gingo till vedlidret med getkräket, de hade med sig. Jo, där var hon säker, geten!
Hon satte sig ner på marken, och bredde ut armarna mot hunden utan att bry sig om att han nafsade åt henne och slet lös en del af schalfransen. "Sussu sussu ! Int vill du oss någe ondt, vi, som är små och ensammen". Gråhunden tystnade, men morrade med ryggborsten höjd.
En hund med hederskänsla kunde ju inte vara inne i så'nt sällskap och höra ledt bräkande. Nu hade gråhunden legat och tjurat och ondgjort sig hela natten.
Inte med ärlig hundvakt. De ha en get till hund! Oförsynt!" Gråhunden gaf sig till att skälla, morra och illgläfsa, som om han sett tjufvar i en kyrka. Barnen saktade stegen. Ingen af dem öppnade munnen. "De är bara för vi är så uselt klädd", mumlade Anna-Lisa till sist.
"Buss på dom, buss på tattarpacke, som kom", skrek han med gäll röst. Gråhunden skällde och morrade emot barnen med uppdragen nos och ilsket blänkande tänder. Månke vaknade och gaf till ett skrik. Gullspira flydde bakom Ante. Men Maglena gjorde som hon brukade, när hon på ett så förunderligt sätt förmådde lugna och tämja djur.
Att det där missfostret bara täcktes gå in i huset! Och att sedan se henne, när hon kom skuttande ut på morgonen, så säker och trotsig, som om hon bott där inne för alltid. Gråhunden blef så skamsen så han kröp under bron, för inte kunde han ge sig till att ställa sej och skälla på någon som kom ut ur stugan. Den hund fanns väl ej skapad som skulle ha burit sig så bakvändt och ohyfsadt åt.