United States or Switzerland ? Vote for the TOP Country of the Week !
Låtom oss då kasta en blick på den första bilden! Ser ni det där huset med trappgafveln vid den trånga gatan i hufvudstaden? Nåväl ni ser då också, huru blek han är, den där lille gossen, som sträcker ut hufvudet genom fönstret där högt uppe.
Bergmästaren ryckte till, när han hörde »min broder». Småningom, fast i början villrådigt, gled luvan ned framför förskinnet, som var bundet utanpå pälsen. Bakom gossen stod en man med den långa, fasta västgötamunnen viljefast sammanknipen. Han var icke obekant för någon, den sluge lagman Algot Brynjulvsson, som var lärmästaren Björn Nävs medhjälpare och undervisade jarlasönerna i lag och rätt.
Men han tryckte dem faderligt och förde henne med sig ut. Laudo Deum verum! viskade han och lyfte vänligt upp gossen framför henne i sadeln. Hon såg, att hon omringades av de väpnade männen nästan som en fånge. Fulco, frågade hon, vart låter du föra mig för den lilla tid som jag kan ha igen?
I skolan hade han genom sin uppriktighet vunnit en herostratisk ryktbarhet och lärarkollegiet hade vid ett par celebra tillfällen allvarligt dryftat frågan, om icke gossen borde hänvisas till en anstalt för sinnessvaga. Denna omutliga sanningskärlek var för ögonblicket och för fru Olga av stort moraliskt värde.
Johan hade tyckt sig märka att de yngre syskonen gingo dåligt klädda och han hade äfven hört skrik från barnkammaren. Ha! hon slår dem! Nu spionerade han. En dag märkte han att barnpigan lekte på ett misstänkt sätt med den yngre brodern, då denne låg till sängs. Gossen blef ond och indignerad och spottade flickan i ansigtet. Styfmodern ville ingripa, men Johan trädde upp.
Jag sökte honom på våra klippor här med lykta i handen hela natten, jag ropade hans namn högre än stormen; men mitt sökande och mitt rop voro, som om det skett på hafsbottnen. Vid dagningen såg jag en naken påle, där vår andra båt varit bunden, och båt och gosse bar jag ej sett sedan, och båten var värd gull, men gossen var mig kärare än lifvet." Den gamla tystnade vid dessa ord och brast i gråt.
Hans mormor älskade Herren Jesus och hade förr sökt tala med Josef om honom; men nu på ålderdomen hade hon blifvit så trött och slö, att hon icke ofta kunde gifva nöjaktiga svar på alla de frågor gossen ställde till henne om Gud, öm frälsaren och himmelen. Hans mor var tyvärr alldeles icke intresserad af sådana ting.
Behövs icke, sade Göran, som nu framträdde. Jag ansvarar för gossen... han är min kamrat... vi äro djäknar från Växjo... Tyst, Göran! ropade Adolf. Behöver du avlägga räkenskap för min person inför det där gemena patrasket? Patrask! utbrast nordstjärnekandidaten Brackander förbittrad. Skäms du icke, du lille slyngel? Vågar du kalla oss patrask? Jag skall lära dig...
Nu tror hon inte, vad jag säg' fast det går på live för mig. Gumman sade: Nå, jag skall väl fråga pojken själv i morgon. Nu sover han. Och hon gick med gossen i famn mot dörren. Stopp där! ropade länsman. Vart går hon? Jag går och lägger ungen. Det tör jag få lov till, ocke jag sen blir hängd eller halshuggen. I dörren vände hon sig om. Du, Lars!
Min samvetsångest gör mig plötsligt klarsynt. Så lik Valdemar som barn... bara inte lika frisk och fager! Jämt förföljde mig Valdemar i mina tankar. Var afton såg jag honom framför mig i mörkret i sovstugan, när jag sträckte armarna efter Helvig. Det är därför han går igen i min son. Led bort gossen, för undan honom, säger jag!