United States or Portugal ? Vote for the TOP Country of the Week !
Än likväl hon knöt en rik girland För sin klädningsfåll och talte så: "Om han kom, den sköne ynglingen, Om jag såg hans svarta ögas blixt, Som jag honom nyss i drömmen såg, Hölja ville jag i blommor mig, Skyla ljuft slafvinnans mörka dräkt Och, i färg en rosenbuske lik, Möta honom blott med ljus och doft. Men; o Sankt Georg, han kommer ej, Blott en drömbild är Nadeschdas vän."
Elsa betraktade länge alltsammans, hon slöt ögonen inför allt detta, som hon älskade, och såg bort. »Georg», sade hon, »Georg! varför låter du mig se allt detta?» Så brast hon stilla i gråt, men försökte åter hejda gråten och såg upp mot mig. »Varför gör du så mycket för mig? Varför är du god emot mig? Det vore mycket bättre, att du läte mig gå min egen väg.»
Men på knä grefvinnan sjunkit, Bländad af den höges glans, "O, Sankt Georg, helga kämpe, Tusen gånger haf min tack!" När hon åter höjer ögat, Hjälten ren försvunnit har, Och blott dunkelt går en sägen; Att det Paskal Vivas var. Från tyskan. Sof, du min lilla, min älskling är du; Göm dina ögons små pärlor ännu! Allt är så tyst, som i grafven det är; Sof, och hvar fluga bortflåktar jag här.
Jo, därför att jag visste det så säkert, att en dag skulle det ske, och därför ville jag hellre gå, medan du var ung och stark och snart skulle kunna glömma mig och bliva lycklig med en annan.» Hon tystnade ett ögonblick, och hennes ögon simmade i tårar. Så fortfor hon igen, och hennes röst blev som ny: »Så kom lille Sven, Georg, och allting blev som förändrat.
Så fann jag dig, och då glömde jag alltsammans. Ty du har gjort mig så lycklig, Georg, du har gjort mig lyckligare, än jag någonsin kunnat göra dig. Du har givit mig mina tre gossar, mina två stora gossar och lille Sven. Och vad kan jag vara för dem, för dig och för er alla? Jag är ju sjuk och jag blir aldrig frisk. Du skall glömma mig, Georg.
Vi hade ju två gossar, och därför blev det naturligt att kalla den lilla varelse, som skulle komma för »flickan». Det var henne, vi väntade, henne, vi talade om. En middag, när jag kom hem från mitt arbete, sade min hustru till mig: »Det är min ängel, som kommer, Georg, hon kommer för att rädda mig.»
Men, invände alltid någon moralist, man är aldrig så fattig att man ej kan hålla sig hel och ren. Så enfaldigt! Att vara hel, ren och mätt är väl det högsta den fattige kan tänka sig komma till. Det kunde icke Georg och derför blef han utstött. Nyare moralister ha trott sig gjort den upptäckten, att underklassen är mera omoralisk än öfverklassen.
Ibland ville jag, att du skulle fråga mig. Men mest var jag glad att du icke gjorde det. Vad jag led den liden, Georg! Om du kunde ana, vad jag led! Du kom och tog min hand och satte dig bredvid mig, och jag blev icke lycklig, som jag brukade. Ty jag visste ju, att jag dag för dag tänkte på, hur jag skulle kunna få dö och gå bort ifrån dig. Jag ville göra det själv, Georg.
Jag satt där, till dess att min hustru reste sig upp ur sömnen. Då bytte vi plats, och uttröttad somnade jag med handen på den plats, där hennes nyss hade vilat. Så förgingo ett par timmar, och solen steg högre och högre på en klar sommarhimmel. Jag vaknade vid, att min hustru lade sin hand på min arm. »Vakna, Georg», sade hon. »Nu dör Sven.» Jag kunde icke stanna där inne.
Hon var svag och sjuk ännu, och hon orkade icke tala mycket. Men hon kunde dock höra på, vad jag sade henne. Hon visste, att våren kom, och hon gladde sig åt vårblommorna, som stodo på hennes nattduksbord. »Vad vi varit lyckliga, Georg», sade hon. »Vad vi ha varit lyckliga.» Det var med en ton av den mest skärande smärta hon frampressade dessa ord.