United States or Cuba ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och just i dag, som hon varit så lycklig och förhoppningsfull! De stodo der fyra stycken och hade någonting mörkt emellan sig, som en af dem bar på axeln. Någon död? Hvad var det? Barnet, pojken, Weli! Död? Nej, icke död. Mjölnardrängen förklarade helt lugnt huru allt gått till. Han lefde och var bara litet afsvimmad.
Hon märkte det och skyndade att ställa mig i vatten. Ryckt från mitt hem, hvad kunde jag annat, än bjuda till att blifva vext på egen rot. Det lyckades mig, och snart stod jag ung, förhoppningsfull och lefnadsfrisk i flickans fönster. Och åter började jag tänka på den tid, då jag skulle få bära hvita doftande blommor. Men ack, min vårdarinna glömde mig snart nästan alldeles.
Mera förhoppningsfull än någonsin drömmer jag om en framtid, där vårt döda barn skall vara ett starkare föreningsband, än om han hade levat, och jag minns med tårar i ögonen de ord, hon själv en gång lärt mig: Att åldras tillsammans. Det var ingenting mindre än en kamp med döden jag hade börjat, och den tid, som följde, blev en ständig växling mellan den mörkaste förtvivlan och det ljusaste hopp.
Min vän var vad man kallar förhoppningsfull. Hans föräldrar voro allvarliga, gudfruktiga människor. Men de voro fattiga. De hade inte råd att låta honom studera, som han ville. Det var deras stora sorg. De bådo till Gud om hjälp för sonen, dag efter dag. Då ingrep en släkting till familjen alldeles oväntat och gav honom pengar. Försynen, min bäste herre, försynen. Detsamma sade hans föräldrar.
Då kom en gång af hennes bekanta en, En vän, ej sedd sen länge, grefvinna född, Fast med ett dunkelt vapen förenad då. Med godhet dock hon möttes, förtroligt språk Blef växladt, mången fråga om förr, om nu, Och så omsider sporde den främmande: En son du äger, gläder förhoppningsfull Hans ungdom dig, hvar är han, för hvilket värf, För fridens eller krigets, bestämdes han?
Dödt är mitt öra för de gudars harposträngar, Som spelte ur din våg; Och älfvorna, som dansade på fält och ängar, Jag mer ej återsåg. Jag gick likväl så rik, så rik från dig, o hydda, Och så förhoppningsfull! Mig följde känslor, i din helga skugga grydda, Som lofte dar af gull.
Med tungt sinne gick Fanny ensam gatan utför. Men morgonsolen lyste klar, vid stranden var det lif och rörelse, vågorna plaskade muntert kring båtens sidor, och sjön låg vidöppen så långt ögat kunde nå. Färden begynte, bekymren veko och blefvo efter, ty långt borta i fjärran hägrade en ny, förhoppningsfull framtid. Hon var mitt ideal i skolan.
Men innan Karl Anton lämnade från sig ulstern strök han kärleksfullt med hattborsten kring cylindern och hängde upp den. Detta iakttogs av herr Söderberg junior, en förhoppningsfull och handlingskraftig ungdom om tolv år, och så snart fröken Lydia och Karl Anton försvunnit in i förmaket tog han ned hatten och grep borsten för att glänsa upp den litet.