United States or Réunion ? Vote for the TOP Country of the Week !
"Det vore kanske det bästa som kunde hända oss, isynnerhet om vi finge tjäna den lille prinsen", började Frumentius åter. "Jag kunde ej låta bli att tycka om honom, fastän jag fick göra bekantskap med hans tänder. Han har ett så lustigt litet ansikte." "Jag såg icke på någon annan än kungen", sade Edesius med en rysning.
En dag, när Frumentius kallades in till konungen för att roa hans lille son, fann han monarken och hans minister fördjupade i ett försök att räkna ut, huru stor skatt de utomstående stammarna skulle betala till Axum. Men då man där i landet icke räknade med siffror och tal utan blott med tillhjälp af trästickor och streck, var uppgiften just icke så lätt att lösa.
Sedan ministern på vanligt sätt med ansiktet mot marken afskedats från monarken, riktade denne ännu några frågor till den unge räknemästaren, hvilka Frumentius efter bästa förmåga sökte besvara.
"Högvördige fader", svarade Frumentius icke mindre rörd, "detta folk tillbeder nu af uppriktigt hjärta Gud och hans son, Jesus Kristus. Men de känna så föga af det heliga evangelium, som han gifvit oss. Huru skulle de kunnat lära känna det, då deras lärare själfva voro så okunniga. Där finnes ingen, som kan döpa dem i Jesu Kristi namn eller gifva dem del af vår frälsares dyrbara åminnelsemåltid.
Frumentius försökte visserligen förklara det enkla sätt, på hvilket han kommit till denna slutsats, men skattmästaren ville icke och konungen kunde icke förstå hans sätt att räkna. Likväl blefvo de båda två mycket förvånade, när de efter långvarigt grubblande och räknande uppnådde samma resultat.
"Jag tog böckerna med mig och gömde dem bakom stenen där", sade Frumentius. "Vi skola nu söka upp en lugn plats, där vi kunna lära oss våra läxor. Då blir onkel glad, när han får höra att vi själfva tänkt på det!" Edesius hade kanske velat leka en stund till, ehuru han väl icke då kunde ana, att han aldrig mer skulle få roa sig och leka så obekymradt och barnsligt som nu.
Men du skall stanna här en tid, så att vi tillsammans kunna ordna denna angelägenhet. Den är af stor betydelse." "Må det ske, såsom du befaller", sade Frumentius tacksam, "men jag beder dig uppehåll mig icke länge. De behöfva mig därborta, och äfven mitt hjärta längtar efter mina vänner." Kort tid därefter firades i den kristna kyrkan i Alexandria den högtidliga invigningen af en missionsbiskop.
"Men nu har han själf stillat denna min längtan, och den inre rösten har sagt till mig: 'Stanna kvar hos den hjord, som jag anförtrott åt dig!" "Om det är så, då stannar också jag", svarade Edesius, djupt gripen. "Jag lämnar dig icke allena." "Nej, så får du ej tänka", svarade Frumentius allvarligt. "Måhända är det Guds vilja, att du går, men för mig är hans vilja klar jag skall stanna här.
Men hans förvåning gaf snart vika för beundran, när han närmare betraktade det sköna, nästan förklarade anletet med det ljusbruna håret, den fina, välformade munnen och de milda, uttrycksfulla ögonen hos den vördnadsvärde biskopen. Med godhet och deltagande frågade Athanasius efter främlingens namn och önskan. "Jag är Frumentius från Tyrus", svarade denne blygsamt.
Men luften var het och tryckande trots skuggan, och vindens sakta sus i trädkronorna högt öfver dem såväl som vågornas skvalp mot stranden sjöngo dem till sömns. Då kom ett glänsande föremål susande emot dem och träffade den lilles öra. Förskräckta rusade de båda upp. Men två stora, svarta händer höllo fast Frumentius. Han utstötte ett rop af förskräckelse, men sedan återfick han fattningen.