United States or Germany ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ack ve!» Åkermännen skall man mana att brista ut i jämmer, och dödsklagan skall höjas av dem som äro förfarna i sorgesång; ja, i alla vingårdar skall dödsklagan ljuda, ty jag skall gå fram mitt ibland eder, säger HERREN. Ve eder som åstunden HERRENS dag! Vad viljen I med HERRENS dag? Den är mörker och icke ljus.
När han vaggande gick fram efter byvägarna, iklädd en nött jaktrock och norrbottenspjäxor med band, även mitt i sommaren, med en väska i ena handen och en avbruten gärdsgårdsstör i den andra, på vilken han tungt och stånkande stödde sin väldiga, vinfatsliknande kropp, kunde det hända att han mötte traktens dåre, Tun-Lars.
Han flyttade om hösten in i ett gammalt träruckel vid Järnbron, uppe på vinden naturligtvis; rummet var inskjutet som en låda på gaveln och taket hade av åsen fått form av ett likkistlock. Långt ut i rummet sprang husets gemensamma skorsten fram; en tältsäng med madrass, täcke och dyna, men inga lakan; ett köksbord vid fönstret, en rödmålad byrå och ett par stolar utgjorde möblemanget.
Då jag hunnit ett stycke fram, hörde jag den gamle då och då yttra ett sakta ljud af missnöje, och då jag slutat, såg jag honom stiga opp och med häftighet gå några hvarf fram och åter i den trånga kammaren, tills han sluteligen satte sig ned och liksom tröstad sade: "Låt det vara skrifvet.
Men greven lutade sig över bordet fram mot länsman. Och plötsligt förvandlades hans ansikte. De tjocka, svarta brynen sköto upp i snedlinjer över pannan ända till hårfästet. Kinderna blevo gropar under de utskjutande kindknotorna. Munnen snörptes ihop till en mörk, röd oval, i vilken framtänderna glänste, långa, breda, vita. Och när han talade, spottade han fram ljuden som en katt.
Men då Erland lutade sig ned, gav hövdingen en vink; ett rep kastades kring Erland, och innan han hunnit varsna sveket, var repet slingrat kring hans armar och ben, så att han ej förmådde göra motstånd eller ens röra sig. Hans ögon flammade, hans ådror svällde; men hövdingen sade till männen: Bind honom vid eken! När detta skett, ilade alla fram till vagnarne.
Hon tog dock nådigt fram en halfstickad vante, vid hvilken det hvita ullgarnet ännu satt fast. Den var "påtad", så som kvinnfolk opp i Norrland förr, med en liten benkrok påtade ihop präktiga starka vantar. Och på den halfvan var sydt med garn röda rosor, gröna blad och bruna stjälkar. "Går de i er nu hvar rosorna och bladerna ska sitta, tro?" Maglena lät den lilla vanthalfvan gå emellan syskonen.
"Slå honom icke", ropade han, så mycket man kunde urskilja bland snyftningarna, "han har ingenting gjort; det är jag, som satte ut snaran." Med dessa ord sökte han tränga sig fram ända till rektorn själf. Men herr Gyllendeg, som alldeles icke var road af diversioner för närvarande, knep honom behändigt öfver nacken, förrän han hann fästa rektorns uppmärksamhet.
Rökelsekaren svängdes och slöjade koret med ljusa skyar; pilgrimen knäböjde på altarrunden och emottog välsignelsen. Sedan detta skett, fattade priorn hans hand och förde honom fram till riddaren. Fru Helena emottog honom med vänliga ord; riddaren sade intet men såg noga till, att Sorgbarn, likasom alla de andra, fick sin andel från vigvattenskvasten, då de lämnade kapellet.
Hon såg flera karlar närma sig; hon steg upp; de rusade fram för att fånga henne och föra henne till slottsherrn. De hade i henne igenkänt en kvinna, tillhörig det band av hedningar, helgerånare och giftblandare, som de samma dag under riddarens, sin herres, och paterns ledning efterjagat. Då grep rädsla Singoallas hjärta, och hon flydde hastigt in i skogen.
Dagens Ord