United States or Maldives ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ack, vårt fördärf Bereds af detta öfvermod. EUBULOS. För sent. Han hör Ej mer din varning. TEKMESSA. Olycksfödde gubbe, säg, Hvi eggade du ynglingen till detta dåd? Vår ofärd är för handen. O Eurysakes, Kom i din moders armar, låt mig famna dig Ännu en gång, den sista.
Stod hon ej Besviken ofta, gäckad af sin egen dröm, Lik barnet, som med jubel sprang mot bergets topp Att famna morgonrodnan, som en dimma var? Och till ett sådant ovisst, fjärran anadt mål, Helt annat ofta, när det hinns, än när det söks, Vill mänskan trampa orättrådighetens stig Och komma sorgförtärd och skuldbelastad fram! LEIOKRITOS. Du grubblar, yngling!
Vid Zetinjas djupa, svala bölja Satt i dryckeslag en skara hjältar, Och en vacker flicka bjöd dem vin där. Men när bägarn hon åt någon räcker, Fattar han, i stället för pokalen, Hennes hvita hand att henne famna.
Idealet är honom så nära, men ändå ofattligt; han möter verklighetens kalla bölja, när han vill kyssa och famna det. Han finner det icke, förrän den himmelska trånaden förtärt allt jordiskt i hans väsen. Då äger han det hos Gud. Han är borta hos honom och dryaderna, som samla sig att klaga kring den döde, finna icke honom, utan en blomma, symbolen av hans återvunna oskuld.
Inom sig kände hon all vårens sjudande lifslust, en längtan efter det omöjliga och oupphinneliga att flyga upp och famna solen eller att låta sig lyftas af en stark känsla och föras bort från hvardagslifvet, högt öfver alla trampade stigar. Och där kom Didrik Bruun. Hon gömde sig bakom en trädstam för att kunna iakttaga honom, där han gick vägen fram.
Då kom stridernas stolta furste, Stormig trädde till flickan han fram: "Gall försköt du och Rurmar, Väl, den tredje är Clesamor. Ej han lärde med ord att segra. Mellan sköldar på blodiga fält Teg hans tunga, och svärdet Ensamt talade dödens språk. Men du älskar dock mod, o flicka, Strider tjuste din flammande själ; Strider vänta mig, skynda! Jag vill famna dig först som brud."
På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta, de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård. Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder; de hava intet att skyla sig med i kölden. Av störtskurar från bergen genomdränkas de; de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt. Den faderlöse slites från sin moders bröst, och den betryckte drabbas av utpantning.
Nej, det skulle vara havets tärna, det var mycket vackrare och han ville älska henne, famna henne, men på avstånd, utan att se henne, utan att hon såg honom, i sång, i harmoni under sommarnattens rosenfärgade täcke med gula bårder, och för att åstadkomma omfamning tog herr Alrik opp första takterna i duetten »Hör hur stilla vinden susar». När han givit an ton och lyssnat, hörde han flickans röst sjunga sången, och nu intonerade han i andra stämman, och de lindade tonerna om varandra, som när man flätar favörer; de kysstes i luften, de famnades på vattnet, och när de sista orden: »sång och kärlek gå från himmel, gå till jord», klingat ut, såg han de två sluttonerna som ett par rosenröda duvor munnas, och i detsamma föll från zenit en stjärna, målande sig som ett nottecken med sin långa svans, som om den flugit ur sångerskans mun till hans möte och han gapade för att fatta den mellan sina läppar, men båten krängde med detsamma, så att han satte sig ner på betten.
Jägare och ulvar, riddare med korsfanor, lekare och brottare, barn, som kasta snöboll, feta borgare, sjöfolk, älskande, som famna varann, krigare som döda... alla vilja de uppåt, uppåt med klockklangen. Alla kommo de med sin skärv till min kyrka, och därför förtjäna de också att få vara med. De gingo från sten till sten, och på var och en fanns det någon sinnrik bildgåta att tyda.
Ser jag mot skogen, ser jag en hjord allenast Af rädda får, som i damm tillbaka vända; Ser jag längs böljan; endast en skara måsar Glimmar i aftonens brand. Men du, hvars ögas strålar på en gång famna Planetens segrande lopp, atomens dvala, Säg, förrn du sjunker, glödande sol, hvar är hon? Säg, hvar den älskade är! Förgäfves!