United States or Tuvalu ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ty ingen visshet, hur bedröflig än den är, Kan så mitt inre sönderslita, skaka så Min kraft, som denna sviktning, städse kastande Mitt väsen än i hoppets, än i fruktans famn. Hvad mer, om mig förnekadt blir att vara kung? Jag var en undersåte, kan det blifva än. Dock, bort du fega tvekan! Härska måste jag För min skull, för Leontes skull dock allra mest.
Nära till en gosse står, Talar så med sakta röst: "O, min sköna flicka, du! Knyt din halsduk bättre till; Jag förblindas af din glans, Och mitt hjärta svider ren." Minns du, när vi började att älska, Satt du en gång i min famn, du goda, Grät så bittert, snyftade och sade: "Straffe Gud af mina syskontärnor Hvar och en, som tror en ynglings lofven!
Väl sitter Balakitg i molnen och skakar sina långa, krusiga lockar, så att stormen dånar i träden; men barnet hvilar i moders famn, icke behöfver det rädas för vinden. Nej, nej, snart blir det lugnt och träden stå still, ty han tröttnar att skaka sina lockar. Snart väntar Savina maken hem, så glad, så glad. Hon smyckar sitt hår med blommor så röda. Deraf skimrar himlen i aftonglöd.
Och han slog sin famn kring henne: "Nu tog grafven, hvad som lämnats; Ty, o flicka, det är grafven, Hvarur ingen mera slipper." Löjet var utan hem, Irrade modfälldt kring, Kom till den höges mund: "Får jag min boning här?" "Stoltheten bor här ren!" Löjet var utan hem, Irrade modfälldt kring, Kom till den lärdes mund: "Får jag min boning här?" "Allvaret bor här ren!"
O, förut, I vårens, kärlekens och Minnas famn, Hvem hade trott, att ödemarkens klyftor En saknad fristad blefve mig en gång? Ej slår ett hjärta i mitt grannskap roligt.
Kanske af en förvillad, Som återfunnit stigen till sitt hem Och skyndar jublande till barn och maka. Den sälle! Regnet faller kyligt ren, Och natten andas kallt; men ack, hur lätt Skall icke färdens långa möda glömmas I hvilobädden af en älskad famn! Där syns ju glädjesångerskan! Men ack, Hvad strid emellan hennes sång och väsen!
Och han skall förlossa Israel från alla dess missgärningar. En vallfartssång; av David. HERRE, mitt hjärta står icke efter vad högt är, och mina ögon se ej efter vad upphöjt är, och jag umgås icke med stora ting, med ting som äro mig för svåra. Nej, jag har lugnat och stillat min själ; såsom ett avvant barn i sin moders famn, ja, såsom ett avvant barn, så är min själ i mig.
Vi ha gjort oss skyldiga till så många grymheter; vi ha mördat barn i deras mödrars famn; vi ha icke skonat ålderns grå hår. Om samvetet en gång skulle tillräkna oss allt detta ... nej, det vore för mycket ... vi måste ha handlat rättfärdigt ... och vad vi gjort har ju skett i Herrens namn, för den rena läran, för bekännelsens enhet. Det var dessa, som i Teodoros började rädas sitt eget samvete.
Det fanns i ryska hären namn, Som på sitt blad historien skref, Som fördes hit i ryktets famn, Långt förr än kriget blef. Barclay, Kamenski, Bagration, Dem kände hvarje Finlands son, Och skarpa strider bidde man, Där dessa ryckte an.
Vem av dem bägge dog först, min maka eller min son? frågade riddaren med något svävande röst. Din son lever ännu... har jag icke sagt dig det?... såvida han icke dött, sedan jag lade honom i tröstarinnans famn. Gud sände mig en ängel i skepnaden av en kvinna, som hugsvalande suttit vid din makas dödsläger. Vem hon var, vet jag icke. Hon har aldrig förr varit sedd i denna nejd.