United States or Micronesia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Portvaktaren, brodern Johannes, gläntade i dörren och underrättade priorn, att en hop av det främmande folket, förd av sin hövding, önskade inträde för att tacka priorn för hans vänlighet och säga farväl, ty följande dagen mot middagstiden ämnade de bryta upp. De hade redan varit på Ekö och till riddaren framburit skyldig tack för visad gästfrihet. Patern svarade: Låt dem komma!
Och en av främlingarne, en högvuxen man, rikare klädd än de andra, går honom till möte och bugar djupt. Patern vinkar honom att följa. De närma sig slottstrappan, dit riddar Bengt nedgått för att höra vilka främlingarne äro och vad de vilja. Den högvuxne mannen bugar ödmjukt för herren till Ekö och lägger båda händerna på sin panna.
Vidbränd. Vidbränd! gick det som ett sorgligt eko kring hela laget. Bengt och Hanna låtsade gråta högt; småbarnen hade ännu förhoppningar och beto i glasbitarne. De voro inte att förakta, och så höllo de till godo med hela varulagret. Nu gå vi in, sade Bella, som kom ihåg, att det var Helmis sängtid. Hon brukade alltid lägga lilla syster, när hon inte hade för svåra lexor.
Han gick en trappa upp, bultade så det gav eko genom trappgången, men utan att någon öppnade; gick en halv trappa till och stötte på vindsdörren. Tydligen voro alla innevånarne ute på begravningshögtidligheterna. Något nedslagen, ehuru icke alltför, gick herr Lundstedt ner på gården igen och sökte en sittplats.
Om du blir inne, det skall jag hålla för alldeles ingenting! gick som ett eko genom sergeantens själ, och något så krossande för hans självkänsla, något så grymt och nedslående gjorde honom stum. Albert! ... fortfor hon, gick honom nära och tog hans hand ... misstag dig inte på mig, och undra inte.
Men så fort han sagt det, ångrade han sig och blev ännu osäkrare. Det lät så dumt. Josef gav honom också ett leende, som ögonblickligen reducerade honom till hans enklare beståndsdelar och gick in i den lilla förstugan, som ledde till fru Johansons bostad. Axel Ahlberg följde efter som ett eko. Stellan gick sakta över gården uppför trappan till sitt rum. Det stack till inom honom.
Det var som om ordet slagit eko inom honom och kom tillbaka djupt ur hans innersta varelse. Han blev sittande upprätt, lyssnande, som han sökte höra sin far ute på trappan. Fanns det någon likhet mellan honom själv och hans far, som förspillt sitt liv och som nu förfallit till en drinkare? Hade kanske också han en gång i tiden varit som Stellan? Hade han brottats med samma problem?
Över portalens prydligt utskurna stolpar stodo bilder av Unaman, Sunaman och Vinaman, de tre blodsvittnena, vördnadsbjudande, om än icke vackra att åse. Med sina mot höjden sträckta armar borde de nedkalla välsignelse över Ekö slott. Holmen omgavs av ett pålverk. En fallbrygga förenade den med fasta landet. Tiden hade målat slottet i grått och brunt.
Det var dock så högt dit upp, att suset ibland föreföll helt avlägset, och nere vid marken var det stilla. Han andades djupt i högtidlig glädje och ropade några gånger till tecken åt de andra. Det gav eko som i en stensal. För att icke förvilla sig släpade han en gren efter sig, som skrapade upp en fåra i den på undersidan fuktiga och mörka barrmattan.
Sedan han kastat in ett gåvobrev på Ekö slott genom klosterfönstret, finner han vid klosterkyrkan, hurusom mängden samlats kring en öppen grav för att däri begrava en levande människa, i tron att därmed skydda sig mot pesten. Denna människa är Singoalla, som Erland räddar, i det han jagar bort hopen. Därefter mötas åter Erland och Singoalla i skogen vid Sorgbarns lik.
Dagens Ord
Andra Tittar